Kom i säng lite sent i går kväll och var lite trött när Tom ringde vid 7. Fick för mig att jag också satt klockan men tydligen inte. Vid 8 hoppade jag upp och gjorde ett yogapass för andning, aura och meditation. Sömnig som jag var blandade jag ihop två övningar vilket jag märkte en bit in i passet. Oh well, nu blev det så och jag kommer vara mer uppmärksam i fortsättningen.

Fick ett mail från Karin om en spännande kurs som jag blivit intonad att vara med på, det låter speciellt och direkt börjar mitt negativa och positiva mind diskutera med varann. Vad de pratar om? Jo om det verkligen är så, och det vore väldigt spännande och intressant, eller om jag bara är lättköpt. Jag vet att det låter supertråkigt, men skeptikern och tvivlaren finns där. Och då får jag väl säga, YES, jag tvivlar! Iaf, ska låta det sjunka in lite och förhoppningsvis får jag lite mer information. Även att jag numera alltid åker på vinst. (för man kan väl inte åka på förlust, förlora något, har man ens haft/ägt något, det är en illusion).

Har nu suttit och läst om Vipassana-meditation och den plats som finns helt nära här, vid Ödeshög någonstans. 10 dagar helt i tystnad. Måste säga att det lockar mig mycket. Men, med tanke på stundande 40-dagars diet med 40-dagars yogapass plus mantran så är jag tveksam till att det fungerar just nu. Kanske senare i höst. Det finns så mycket spännande att göra. Men lika viktigt att finnas i, är vardagen. Allt behöver liksom tillämpas där.

Morgonen var som sagt trög och jag kände mig inte riktigt på G. Kommer in i tankar om vad jag inte har. Och tänker att jag skulle vilja fira midsommar med min syster. Det kan jag visserligen göra, men det känns som om en stressig midsommar på något sätt. Jag vet, det finns så många perspektiv på just den lilla frågeställningen, men det skiter jag i just nu. Under många år har jag automatiskt sett på saker från olika perspektiv med den följden att jag totalt missat det perspektiv som finns i mitt inre. Det JAG känner. Nu behöver jag stundtals snöa in mig totalt i BARA mig och mitt perspektiv. För jag känner ett behov av det. Jag förstår andra men jag behöver ändå just nu bortse från deras perspektiv. För vem ska ta hand om mitt eget, om inte jag. Just det!

Kanske är det här självklart för större delen av jordens befolkning, har ingen aning faktiskt. Ibland undrar jag om alla enfödda känner sin särart mycket tydligare. Att det beror på att jag hade en märklig födelse och uppväxt som tvilling där våra identiteter suddades ut så gott omgivningen bara förmådde. “På den tiden” hette vi alltid tvillingarna och i mitt minne var det mycket sällan som ordet tvillingarna uttalades positivt. Ett rykte vi snart gjorde vårt bästa att leva upp till. Kan man inte bli älskad för den man är kan bli uppmärksammad för att vara en pest av olika slag. Ja det var självklart mycket sällan medvetet, utan en form och ett beteende som vi trampade in i och skapade något av.

Alltför många gånger har jag bortsett från min födelse, min uppväxt, det arv och den miljö som jag faktiskt befunnit mig, främst i mina tidigaste år. När jag växte upp var personlig utveckling närmast ett skällsord och att känna efter, ja det var bland det löjligaste man kunde göra. För varför känna efter, det var väl bara att jobba på, stenhårt. Alltid göra chefen eller omgivningen glad. Jag skriver det här helt utan bitterhet eller ens någon speciell tyngdpunkt, det råkar bara vara gamla fakta. Inga konstigheter faktiskt. Programmeringar sen generationer tillbaka. Och utförda utifrån ett överlevnadsperspektiv, ett skydd i en hård värld. Plus att det står att läsa i princip varenda självhjälpsbok och får upplevas på varje kurs. Så teorin har de flesta av oss numera ganska klart för sig. För ett tiotal år sedan blev det allt mer rumsrent att gå i terapi och resultatet har blivit att människor faktiskt talar om såna här saker. Det gjorde ingen när jag växte upp och kom ut i arbetslivet t ex. Då mådde bara människor si och så, och tog för det mesta ut sitt illamående i olika former av maktkamper där offer, martyrer och härskare var olika roller att spela.

Nu framåt förmiddagen slog det mig att jag alltid känner krav på att jag borde prata mera (gaaaaaaaah så många gånger jag fått höra det, håll käften själva istället! )) nääää…nu vill jag visst ändra min yttervärld, haha det var ju komiskt . Kanske inte så kul egentligen, ganska jobbigt att i åratal känna att jag måste tillföra mer, att det sällan är tillräckligt. Kritik kritik kritik, utifrån och inifrån.  Solklart.

Men i allafall, som fortsättning började jag känna att det finns något att värna om här. Vad då, jo en unik personlighet. Jag känner det ibland, att alldeles för mycket energi allt för ofta går åt till att rikta mig utåt och liksom vara någon slags medlare eller förmedlare mellan andra människor. Det är något beteende jag fått med mig, omedvetet. Och det är jag inte ensam om att ha, många människor flyr in i omhändertagande av andra på olika sätt, för de/vi kan inte ta hand om oss själva till 100%. Jag känner mig ändå glad, för jag fick återigen liksom en liten snabb insikt i just min särart. Det har jag fått många gånger, både utifrån och inifrån och när det är sant, ja då blommar jag! Så det är definitivt något att förstärka och lägga ner mer tid och energi på. Det  jag tänkte på idag var att jag gillar ju verkligen att fotografera, och funderar på att lära mig lite mer om det, igen. För jag har glömt bort så mycket av det. Alla termer, de säger mig ingenting numera, får återhämta dessa kunskaper.

Känslorna har varit ganska så växlande de senaste dagarna, men det känns mest utvecklande. Inget konstigt utan en följd av allt som händer. När energierna är i omlopp som de är nu, så vore det konstigt om det inte vore omvälvande.

Åh, de senaste dagarna har jag sett fram så mycket till Ängsbacka och No Mind. Jag hoppas att det blir härligt. Det finns så mycket intressant och spännande att gå på. Jag ska försöka ta några behandlingar också, och bara tanken på att jag ska unna mig det här känns så rolig och härlig! YES!

Idag är det onsdag och ikväll ska vi göra en utflykt till Omberg. Södra Omberg vid Hjässan. Ser fram emot. Det är så vackert där vid Vättern, alltid olika färger och scenerier. För att inte tala om energin. Magiskt.

Idag var jag uppe vid 7 och gjorde ett yogapass för de 10 kropparna. Väldigt skönt. De 10 kropparna är följande;

Soul Body
Negative Mind
Positive Mind
Neutral Mind
Physical Body
Arc Line
Auric Body
Pranic Body
Subtle Body
Radiant Body

Ek Ong Kar som mantra efter passet. Skönt och kraftfullt.

Nu ska jag plugga lite yoga en stund och sen gå ut och göra klart min igår påbörjade plantering av växterna som jag fick av Charlotta i måndags. Det är bara Lavendeln som ännu inte fått plats i vare sig kruka eller land.

Uppdatering kväll; Omberg, mysig kväll med mysiga vänner. Mycket trevligt att träffa Håkan, det var länge sen. Han är en sån god människa tycker jag. Självklart supertrevligt att träffa alla övriga. Känner mig glad över att få ha så fina goa vänner. Vi sjöng för Iss som fyller 30 i morgon. Får känslan av att det kommer att hända så mycket fint i hennes liv snart. Får många ljusa fina tankar. Vädret var underbart vackert även om det blev kyligt framåt kvällen. Hjässan på Omberg är en fantastisk plats med verkligen storslagen utsikt. Jag vill dit snart igen. Nästa gång vill jag vandra omkring lite också. Vara ännu mer i naturen. Som avslutning åkte vi ner till Stocklycke hamn och kikade. Superhärligt, solen sken och det var skönt att bara vara. Sen in till Ödeshög och lämnade av Iss som nu ska fira i omgångar framöver.

Upp vid 6 för morgonyoga. Inte full Sahdana dock. Kände att det fick räcka med bara ett pass och det var väldigt skönt. Plockade ut ett pass bland alla papper som jag tagit på Ulrikas pass. Nu är jag glad att jag har alla dem att välja på. Visserligen finns det flera pass i boken och jag ska ta mig tid att se om det är samma som på pappren eller om det är olika, men idag tog jag iallafall ett pass mot negativitet. Ett ganska kort men skönt pass. 40 minuters yoga bara. Eftersom jag tog fram det med morgontrötta ögon såg jag inte från början hur kort det var, för då hade  jag ju med fördel kunnat börja med några uppvärmningsövningar. Men, nu fick det bli så. Och så avslutning med Ek Ong Kar. Skönt.

Började sen plantera växterna. Citronmelissen och Oreganon fick sin plats i två stora krukor. Tycker att det blev jättebra. Det luktar så underbart om Citronmelissen, friskt och citronigt. En vinröd akleja fick sin plats vid lilla skulpturen och en annan i landet med de andra aklejorna.

Pratade med Eva och kanske kommer hon upp en sväng i morgon, kanske inte. Hon undrade om vi skulle med till Dalarna i midsommar och först sa jag spontant nej. Men, sen började jag ändå klura. Vi får se. Det kan ju vara jättefint faktiskt. Speciellt om vädret är fint.

Sen ett prat med Karin och vi delade lite av våra erfarenheter kring livet. Det är så fint, att nästan alla människor jag nu kommer i kontakt med håller på att förändra sina liv i en riktning som just de längtat efter. Karin hade precis fått tag i en ny lägenhet och ser fram emot nystart i den. Härligt.

Planterade nästan klart, tog en snabbdusch och ner till “kontoret” för deekshaträff. Vi blev “bara” 3 stycken vilket verkligen inte var så bara. Karin hade med sig en jättefin meditation som vi gjorde. Den var kraftfull och avslappnande på samma gång. Pampig musik, hjärtslag, åska och havsvågor som tillsammans med husets vibrerande och skakande varje gång en buss åkte förbi på gatan utanför gjorde det extra speciellt. Emellanåt kvittrade fåglarna utanför och vi befann oss mitt i denna blandning, i stillhet. Det var häftigt.

Vi gav varandra deeksha och hade en kort stunds vila på det. Lite prat om olika perspektiv på saker och ting. Alltid intressant. Lena anmälde sig också som min första yogaelev i höst! Wow, tänk va! Yihooo…jag som börjat fundera i de banorna. Vad glad jag blir!!!

På vägen ner till deekshan pratade jag lite snabbt med Harry, frågade om han ville följa med till mormor och morfar på torsdag. Men han åker ju till London redan i morgon på anställningsintervju. Känner vemod och lite förundran. Tänk att lille Harry gör det. Men han är ju inte så liten längre. Även att han på något sätt alltid kommer att vara mitt lilla barn. Han tar sig fram i här i världen på sitt sätt och jag känner mig så stolt. För han lyssnar mycket till sitt eget hjärta och huvud. Klokare än mig och sin omvärld många gånger. När vi andra fastnar i våra olika egon och tror att vissa saker är så viktiga så ser jag hur road han blir och tycker att vi är verkligen roliga.

Idag har det varit en speciell och mycket fin dag. Efter att ha varit iväg 5 dagar på en ganska rejält utmanande kurs landade jag idag och det var så skönt. Sorg och smärta från djupt inne i mig kom fram och det var så skönt och befriande. Äntligen. Det kändes inte lätt att släppa fram det på kursen, det är inte riktigt de energierna och jag kände mig inte trygg nog, nej inte alls. För mycket ego finns där fortfarande, tankar som blir till jobbiga känslor. Det är inte dåligt eller dumt, det bara är så, just nu. Men, det gjorde att jag väntade tills jag kom hem.

Innan jag vaknade i morse drömde jag märkliga och sorgliga drömmar…sen upp vid 20 i fem och kalldusch…japji och yoga och 62-minuters meditation. Underbart att bara vara och uppleva…så djupt. Äntligen…aaaaaaaaahhhh… andas och landas… i yogan kom drömmarna tillbaka som bilder och det var så skönt att gå rakt in i dem och äntligen få känna dem fullt ut. Komma åt gömda och blockerade energier…utan att förstå…bara sörja…släppa taget.

Resten av dagen har gått i slow motion. Klippte gräs och tvättade. Undersökte olika sätt att rena blodet och kroppen på. Både genom yoga och genom kost. Kände också en ny medvetenhet kring min stackars tunga. Tänk vad mycket det finns att inse och lära om och av vår så extremt intelligenta kropp. Jag blir så fascinerad så jag saknar ord. Och yoga, som innehåller så mycket djup kunskap om det här..det är en gåva och en ynnest att nu få lära mig mer.. Tyvärr har många års stress gjort att jag inte tar in kunskap som förr. Men, jag kan bara vara i det.. och lyssna på min kropp… börja låta mitt sinne hjälpa mig istället för att stjälpa mig…sätta upp goda mål och planera för att äntligen leva, inte bara existera..

Åkte ut till Charlotta och fick en massa olika växter, citronmeliss, oregano, aklejor och lavendel bland annat. Rabarberpaj och glass i solen….underbart. Härligt att prata och se…hur vi börjar leva som vi vill… så trögt det har känts ibland för oss båda men vi kan se så tydligt hur våra tankar har förändrats… och våra liv utifrån dem…

Söndag… slut på retreat och dags att kramas hej då med alla. Tom kom där helt plötsligt gående och jag kände en sådan glädje i att se honom….min älskling! *glaaaad*

När vi lämnat av goa Petra i Norrköping åkte vi till Jimmy & brorsans restaurang och åt middag. Vegetarisk chilligryta serverad av trevlig servitris. En tant satt och drack rödvin och längtade efter glädje och gemenskap. Hon bodde egentligen i Texas sa hon och var på besök i Sverige men skulle tillbaka till USA i oktober. Ingen som vet hur det låg till med det.. i af saknade hon kontakt med människor… hon tyckte att Sverige var ett svårt land när det gällde att kommunicera med människor.

Jimmy kom in en sväng och vi pratade lite…han behöver kanske också vila upp sig lite? Nu vet jag ju ingenting om det…det enda jag vet är att folk springer som galningar i råttloppet…precis som Yogi Bhadjan sa. Och ingen fattar riktigt varför. Självklart intalar de sig att de vet…men, det kan de inte göra, för då skulle de sluta springa. I allafall verkade det som om han inte skulle jobba nu på ett tag. Jag hoppas att det blir bra, att  han får energi att spela gitarr och sjunga. Eller något annat som han känner sig levande i. Men, jag vet också att ibland vi människor inte alltid göra det som vi skulle må bra av. För automatiskt gör vi motsatsen…och flyr återigen in i våra välbekanta, förvirrande och uttröttande labyrinter…

Det blev dags att gå, vi var ganska trötta efter en tidig morgon. När jag gick förbi tanten sträckte hon ut handen till adjö och jag tog den. Hon var alldeles iskall och jag var alldeles varm. Jag sa att jag hoppas att det ska ändra sig snart. Ja, vi får hoppas det sa hon.

If you can’t see God in all, you can’t see God at all. Jag har hört det förut, men det blev så levande och så glädjefullt att höra Guru Dharam säga det. Så sant. Det är så magiskt att tänka på det. Visst kommer genast tankarna på polariteter och de ständiga dualiteter som finns. Olika balanser på så många olika plan och nivåer och sätt. Jag inser att jag bara ser och förstår en bråkdel av den otroligt intelligenta balansering som finns just nu på jorden. Och det gör mig extremt ödmjuk. Det som jag uppfattar kan delas upp i mikropartiklar och förändras på ett ögonblick. Allt kan byta sida och vibrera i en annan riktning och på en annan nivå. Vad vet jag om vad någon tänker och upplever? Det gör mig så extremt tacksam, över att få ana, just att jag inte vet, inte har en aning, utan bara kan känna acceptans, till allt och alla människor. Det är så jag ryser.

If you can’t see God in all, you can’t see God at all. Jag älskar den meningen. När vi har vandrat i våra medmänniskors mockasiner…tillräckligt länge…då finns det bara förståelse, acceptans och kärlek…allt kommer att bli ljust…

Känner en stor tacksamhet för denna häftiga och utmanande yogaretreat. Mycket att möta och lära. Det här kommer jag bära med mig framöver på många olika sätt. Vilka helt fantastiska kurskompisar också! Var och en på sitt sätt. Det är fortfarande en stress att våga lita på att allt blir bra och att möta så många nya personer på en gång, men well…just nu är det så. Imorgon är en annan dag.

Hur ska vi veta om motstånd är till för att skydda oss, eller om det är något att övervinna? Det kvittar nog, vilket det är. Det som spelar roll är hur det känns. Veckan har varit fridfull och vacker, med vissa osäkra inslag. Hur vet jag vad som är det bästa i olika situationer. Jag vet att det finns inget rätt eller fel, men ändå, jag vill gärna ge råd om en kortare väg till frid och medvetenhet än en längre. Men, det är ju inte upp till mig. Om en människa är inne på den långa vägen och envist “vet” hur det är, då har hon verkligen valt den vägen. Det kan jag nog acceptera. Även att det känns konstigt att se en annan människa gå igenom samma saker som jag gjorde för några år sedan. Då skulle jag vilja säga något klokt. Men, lyssnade jag då, nej inte speciellt. Jag tänkte bara, de förstår inte. Kanske är det precis vad hon tycker nu. Vad vet jag.

Jag behöver i vanlig ordning fokusera på mig själv. Mitt motstånd den här veckan har bland annat varit att jag behöver lita på att jag är OK även om jag inte kan vara med i alla sammanhang. Det är lätt att tro, att när andra vill ha mig med på en massa olika saker, att jag alltid behöver vara med. Men, det är inte sant. Nu vill jag förvisso vara med på det jag tänker på, för det ger mig så otroligt mycket glädje och utveckling. Men, tydligen behöver jag se att var jag än befinner mig, så är det exakt rätt plats. Jag kan aldrig befinna mig på fel plats.

Idag har jag också varit sjuk. Det känns inte helt bra att vara hemma från jobbet, nu är det andra dagen. Det hörs definitivt en röst då och då som undrar hur jag ska hinna med allt arbete som nu samlas på hög. Sen överröstas den av en hostattack, kanske som tur är.

Iaf, idag har jag svarat två kunder att jag ska ringa dem i morgon, så då kommer jag väl att vara frisk och det är ju bra, ja det är ju toppen (!)

Nu ikväll har jag städat ur lite av klädkammaren som höll på att svämma över av Hannahs och mina kläder. Oj oj. Men det kändes väldigt bra att skapa början till en ordning. För nej, helt klart blev det inte.

Jag började även titta på det första kapitlet i Yoga boken; “The Aquarian Teacher”. Det ser så spännande och intressant ut. Det lilla jag läst hittills känns helt rätt. Tänk att jag väldigt snart ska få fördjupa mig i detta! Riktigt fantastiskt!

Avslutningsvis beställde jag 3 vita skåp nu i kväll. Franska skåp med lite olika utseende. Ett vitrinskåp, en skänk och ett industriklädskåp (!). De ser fina ut alla tre, eller vad sägs?

Det var värst vilka olika storlekar bilderna hade. Det kanske jag får ta och fixa.

Men, nu ska jag strax somna med huvudet i yogaboken tror jag. God natt!

Idag har Tom och jag vaktat barn hela dagen. Det var mycket roligt och mysigt. Jacob och Johanna är så fina och goa. Vi började med lugn långfrukost och så drog vi oss utåt i vårsolens glans. Gungning, sandlådearbete och viss cykelkörning.

Efter lunch gick vi till skogen, dvs området ovanför huset. Där hittade vi ett långt rep som var fastsatt högt uppe i ett träd, det var alltså gjort för att den med starka armar skulle kunna gunga genom att hålla sig fast i den tjocka knuten som fanns i repets nedre ände. Där stannade vi länge. Jacob och Johanna tyckte det var jättekul att gunga. Dvs Jacob gungade själv och Johanna lyftbar jag och simulerade en gungning fram och tillbaka. Vad gör man inte för att hålla barn nöjda och faktum är att det var jättekul och ganska komiskt att både vara en del av gungan och även en del av själva gungningen och farten.

Ibland funkar det inte att ta stora kliv, för allt är dimmigt och riktningen känns högst tveksam. Då är det läge att stanna upp, titta på omgivningen och försöka att lokalisera sig. Om det ändå känns väldigt otydligt och luddigt kan man ropa Hjäääälp! Haaaalllååå! (Kom ihåg, det går även att ropa inåt). Det finns alltid någon som svarar. Det gäller bara att lyssna tillräckligt uppmärksamt.

Utifrån svaret kan man sen vända sig i den riktningen som känns mest rätt och försiktigt börja ta små kliv (i början kan det vara nödvändigt med väldigt små) ditåt. Det kan aldrig bli fel. Snart syns omgivningen allt klarare och man inser att det enda som hänt var att vi trott att vi var någon annanstans än där vi just var. Lätt hänt.

Jaa…nu är det dags att ändra riktning även i den yttre världen kan man säga. Den här veckan har jag några saker på min lista som kommer att hjälpa med till det.  I förrgår skissade jag upp lite enkla “ritningar”. Jag tar mikrosteg men huvudsaken är att det inte står stilla. När jag tänker på slutresultatet känns det väldigt roligt samtidigt som jag känner mig ganska förvånad över vad jag håller på att förverkliga. Jag? Göra det här? Eh va? I tanken, inga problem, men på riktigt! Oj.

Bland annat två telefonsamtal står på min lista och ska vara fixade innan fredag.