Jag har länge känt att kärleken är sanningen. Och att kärleken finns i precis allt. Så precis allt är sant. När jag tappar kontakten med mig själv och det Gudomliga, när olika känslor av separation gör mig rädd och blind. Då famlar jag. Och när jag sedan ser det, så tänker jag. Ja, det är verkligen inte konstigt. Det är hur självklart som helst. Det gör ont att bli skadad, men jag kan låta mig läkas. Och när jag tittar närmare på det, på de illusioner som egot fantasifullt bygger upp, så får jag i dessa illusioner syn på, precis exakt det jag behöver ge uppmärksamhet till. Och att se och uppmärksamma någonting med kärlek är som ett läkande balsam. Vi behöver alla bli sedda och bekräftade. Och att se och bekräfta sig själv är att visa kärlek i handling, till sig själv. Ett sätt att transformera något i sig själv, låta något gammalt dö, och använda den energin till att låta något nytt födas.
När jag kommer ut i trädgården, då blir det så extra tydligt att kärleken finns i varje partikel. I luften, i träden, i bladen, i jorden. Jag kan ta kontakt och känna kärleken i miljontals former. Universums kretslopp blir så tydligt i naturen. Hmm…det kan ju låta helflummigt..men, precis allt som finns.. är Gud just nu. Det är en nåd att få bevittna detta kretslopp och inse att jag är en del av det. Att jag kan ta aktiv del av det genom att öppna mig och låta mig bli en del av denna kärlek just nu. Genom att se kärleksfullt på allt, på flödet, på motståndet… och sedan be om att få släppa taget och möta det Gudomliga.
Några tankar som vill ha uppmärksamhet är min motvilja att känna ilska och vrede. Jag har tittat på mig själv, så långt jag har kunnat. Och bland annat sett, att jag trott, att om jag blir arg, då försvinner alla människor från mig. Jag ser att jag har känslor av att det är fel att bli arg. Att jag har fel när jag blir arg. Ändå blir människor runt omkring mig arga och upprörda för precis vad som helst. För att en viss tesort inte finns i affären, för att ett dataprogram inte fungerar, för att någon är slarvig osv… Själv stängde jag under många år in min vrede. Jag fokuserade hårt på att arbeta och prestera för att döva olika obehagliga känslor. Ett gammalt mönster som jag lärt mig som barn och som jag lätt ramlade in i. Arg blev jag hemma, när jag blev triggad över min bristningsgräns i nära relationer. Det kändes också fruktansvärt och för varje gång det hände lovade jag mig själv att bli bättre på att inte bli arg. Dvs, den känslan bedömde jag som dålig, den skulle inte finnas, så jag slapp se den i mitt liv. Ja det var ett orimligt livspussel jag försökte lägga, med bitar som inte alls passade in. Och många bitar hörde inte ens till mitt livspussel utan till andras. Det var kanske det de där mörka tråkiga bitarna som oftast är ett sammelsurium när de ligger i en osorterad hög, men när de är lagda rätt, och jo, lite självklart på den plats där de hör hemma, så ger de hela bilden. Och hela bilden är alltid vacker, för den är hel och självklar på något sätt.
Motviljan mot ilska och vrede delar jag med många andra, i allafall som jag upplever det. De flesta tycker inte heller om att bli arga eller att möta någon som är arg. Den personen vill alla bort ifrån. Även personen själv, vill bort från sig själv och vill helst projicera ut sin ilska och negativitet på något eller någon utanför. Vad som helst duger. Jag kan tydligt se att undermedvetet har jag länge känt skräck för den känsla av total ensamhet och separation som jag var övertygad om att visad vrede kan innebära. Utan att ha varit medveten om att den redan fanns, inuti mig. En totalt övergiven, ensam och separerad del. Nästan döende av ensamhet. Men, som i ren överlevnadsinstinkt försökt att komma till tals på olika sätt. Men, eftersom det varit barriärer mellan denna del och mitt medvetna jag, har jag inte insett, hittat och vågat se på vilket sätt jag kan låta denna del komma till tals. Och, till det hör också tankar om att det finns ingen att bli arg på, för de som har skadat mig på olika sätt, de visste inte bättre. Precis som jag inte har vetat bättre när jag har skadat andra. Nu känns detta lite väl intellektualiserat blablabla och därmed ointressant. Men, ska försöka hitta en slags fortsättning… och det enda jag kan komma på är att tillåta mig själv att sörja alla olika skador som genom omedvetenhet gjorts i livet. Be om förlåtelse och ge förlåtelse. Ju mer jag ser, desto lättare kan jag förlåta. Det är ingenting jag kan forcera utan bara be om nåden att få se först, så att jag kan förlåta sen.
Ibland träffar jag människor som har lätt för att bli arga, som älskar sin vrede. Som kan hugga direkt om de upplever att något inte är okej. Men, som inte kan gråta. Vi går ofta bra ihop. Jag tror att vi tillsammans får en tillfällig balans. Men, det som är spännande (rätt ord?) är att vi speglar varandra rätt bra och visar varandra våra blinda fläckar. På sista tiden har jag känt mig så tacksam över olika speglingar från andra människor. (förut kunde det fastna länge i motstånd, jag ville inte se mig själv) nu känns det istället som att gå på upptäcktsfärd i sitt inre genom andra människor. Att bli triggad av någon och få den värdefulla informationen. Så jag genom seendet och helandet kan få denna balans i mig själv.
Ibland upplever jag att många människor vill ställa sig utanför. Men, ingen är utanför. Alla är en del av detta. Det är lite som en befrielse, att se, att alla bär alla känslor. Men beroende på omständigheterna har vi bara mer eller mindre tillgång och kontakt med dem och därför har vi t ex ett ord som heter ketchupeffekt. Plus en massa andra intressanta beteenden. Och det enda det egentligen handlar om, är att vi vill ge kärlek och vi vill få kärlek. Så basic. Och ju mer jag ser, desto mindre triggas jag och ju mer kärlek kan flöda in och ut ur mitt hjärta.
