Vi närmar oss…
Känner stor tacksamhet för de senaste dagarna. Var uppe i Dalarna några dagar och det är så välgörande! Känner på olika sätt att vi närmare oss skiftet till en ny tidsålder. Känner mer och mer frid. Det har verkligen varit upp och ner innan dess. När jag kom hem från Dalarna såg jag att blomman som jag fick på min födelsedag i mars, av mamma och pappa blommade. Det är en slags Viva och inte så lättblommad, men där stod den i blom och det gjorde mig förundrad. Nästan som att nu har ytterligare några knutar lösts upp och som en del av naturen som visar, hjälper och stöder oss, så blommade den.
Tidigare idag höll jag tisdagens yogapass. Jag har känt mig lite osäker på sistone och därför rabblade jag teacher’s oath på vägen ner till stan. I’m not a woman, I’m not a man, I’m not a person, I’m not myself – I am a teacher. Sedan tänkte jag på Yogi Bhajan och Guru Ram Das, att de skulle vara med mig. När självtilliten vacklar så ber jag om hjälp! I allafall, blev så glad efter yogapasset när en kvinna kom fram och berättade att hon stukat foten och därför missat förra gången, men trots att hon inte var bra ännu (hon hade ett bandage om foten) så ville hon verkligen inte missa yogan. Hon sa, att hon förstod inte riktigt, men hon hade blivit så lugn av yogan! Och jag fick mycket förnyad inspiration och energi av att få höra det! Det är så lätt att egot går igång och jag blir självkritisk och börjar tänka att jag är otillräcklig, inte har tillräckligt med erfarenhet osv…men, samtidigt vet jag, de har kommit för att göra yoga…och då ska de få göra yoga! YES!
Vill också dela denna fantastiska video som jag såg idag.
The Great Bell Chant (The End of Suffering) from R Smittenaar on Vimeo.
Jag tycker att den var stark och mycket fin.