Upp vid 6 för morgonyoga. Inte full Sahdana dock. Kände att det fick räcka med bara ett pass och det var väldigt skönt. Plockade ut ett pass bland alla papper som jag tagit på Ulrikas pass. Nu är jag glad att jag har alla dem att välja på. Visserligen finns det flera pass i boken och jag ska ta mig tid att se om det är samma som på pappren eller om det är olika, men idag tog jag iallafall ett pass mot negativitet. Ett ganska kort men skönt pass. 40 minuters yoga bara. Eftersom jag tog fram det med morgontrötta ögon såg jag inte från början hur kort det var, för då hade  jag ju med fördel kunnat börja med några uppvärmningsövningar. Men, nu fick det bli så. Och så avslutning med Ek Ong Kar. Skönt.

Började sen plantera växterna. Citronmelissen och Oreganon fick sin plats i två stora krukor. Tycker att det blev jättebra. Det luktar så underbart om Citronmelissen, friskt och citronigt. En vinröd akleja fick sin plats vid lilla skulpturen och en annan i landet med de andra aklejorna.

Pratade med Eva och kanske kommer hon upp en sväng i morgon, kanske inte. Hon undrade om vi skulle med till Dalarna i midsommar och först sa jag spontant nej. Men, sen började jag ändå klura. Vi får se. Det kan ju vara jättefint faktiskt. Speciellt om vädret är fint.

Sen ett prat med Karin och vi delade lite av våra erfarenheter kring livet. Det är så fint, att nästan alla människor jag nu kommer i kontakt med håller på att förändra sina liv i en riktning som just de längtat efter. Karin hade precis fått tag i en ny lägenhet och ser fram emot nystart i den. Härligt.

Planterade nästan klart, tog en snabbdusch och ner till “kontoret” för deekshaträff. Vi blev “bara” 3 stycken vilket verkligen inte var så bara. Karin hade med sig en jättefin meditation som vi gjorde. Den var kraftfull och avslappnande på samma gång. Pampig musik, hjärtslag, åska och havsvågor som tillsammans med husets vibrerande och skakande varje gång en buss åkte förbi på gatan utanför gjorde det extra speciellt. Emellanåt kvittrade fåglarna utanför och vi befann oss mitt i denna blandning, i stillhet. Det var häftigt.

Vi gav varandra deeksha och hade en kort stunds vila på det. Lite prat om olika perspektiv på saker och ting. Alltid intressant. Lena anmälde sig också som min första yogaelev i höst! Wow, tänk va! Yihooo…jag som börjat fundera i de banorna. Vad glad jag blir!!!

På vägen ner till deekshan pratade jag lite snabbt med Harry, frågade om han ville följa med till mormor och morfar på torsdag. Men han åker ju till London redan i morgon på anställningsintervju. Känner vemod och lite förundran. Tänk att lille Harry gör det. Men han är ju inte så liten längre. Även att han på något sätt alltid kommer att vara mitt lilla barn. Han tar sig fram i här i världen på sitt sätt och jag känner mig så stolt. För han lyssnar mycket till sitt eget hjärta och huvud. Klokare än mig och sin omvärld många gånger. När vi andra fastnar i våra olika egon och tror att vissa saker är så viktiga så ser jag hur road han blir och tycker att vi är verkligen roliga.

Idag har det varit en speciell och mycket fin dag. Efter att ha varit iväg 5 dagar på en ganska rejält utmanande kurs landade jag idag och det var så skönt. Sorg och smärta från djupt inne i mig kom fram och det var så skönt och befriande. Äntligen. Det kändes inte lätt att släppa fram det på kursen, det är inte riktigt de energierna och jag kände mig inte trygg nog, nej inte alls. För mycket ego finns där fortfarande, tankar som blir till jobbiga känslor. Det är inte dåligt eller dumt, det bara är så, just nu. Men, det gjorde att jag väntade tills jag kom hem.

Innan jag vaknade i morse drömde jag märkliga och sorgliga drömmar…sen upp vid 20 i fem och kalldusch…japji och yoga och 62-minuters meditation. Underbart att bara vara och uppleva…så djupt. Äntligen…aaaaaaaaahhhh… andas och landas… i yogan kom drömmarna tillbaka som bilder och det var så skönt att gå rakt in i dem och äntligen få känna dem fullt ut. Komma åt gömda och blockerade energier…utan att förstå…bara sörja…släppa taget.

Resten av dagen har gått i slow motion. Klippte gräs och tvättade. Undersökte olika sätt att rena blodet och kroppen på. Både genom yoga och genom kost. Kände också en ny medvetenhet kring min stackars tunga. Tänk vad mycket det finns att inse och lära om och av vår så extremt intelligenta kropp. Jag blir så fascinerad så jag saknar ord. Och yoga, som innehåller så mycket djup kunskap om det här..det är en gåva och en ynnest att nu få lära mig mer.. Tyvärr har många års stress gjort att jag inte tar in kunskap som förr. Men, jag kan bara vara i det.. och lyssna på min kropp… börja låta mitt sinne hjälpa mig istället för att stjälpa mig…sätta upp goda mål och planera för att äntligen leva, inte bara existera..

Åkte ut till Charlotta och fick en massa olika växter, citronmeliss, oregano, aklejor och lavendel bland annat. Rabarberpaj och glass i solen….underbart. Härligt att prata och se…hur vi börjar leva som vi vill… så trögt det har känts ibland för oss båda men vi kan se så tydligt hur våra tankar har förändrats… och våra liv utifrån dem…

Söndag… slut på retreat och dags att kramas hej då med alla. Tom kom där helt plötsligt gående och jag kände en sådan glädje i att se honom….min älskling! *glaaaad*

När vi lämnat av goa Petra i Norrköping åkte vi till Jimmy & brorsans restaurang och åt middag. Vegetarisk chilligryta serverad av trevlig servitris. En tant satt och drack rödvin och längtade efter glädje och gemenskap. Hon bodde egentligen i Texas sa hon och var på besök i Sverige men skulle tillbaka till USA i oktober. Ingen som vet hur det låg till med det.. i af saknade hon kontakt med människor… hon tyckte att Sverige var ett svårt land när det gällde att kommunicera med människor.

Jimmy kom in en sväng och vi pratade lite…han behöver kanske också vila upp sig lite? Nu vet jag ju ingenting om det…det enda jag vet är att folk springer som galningar i råttloppet…precis som Yogi Bhadjan sa. Och ingen fattar riktigt varför. Självklart intalar de sig att de vet…men, det kan de inte göra, för då skulle de sluta springa. I allafall verkade det som om han inte skulle jobba nu på ett tag. Jag hoppas att det blir bra, att  han får energi att spela gitarr och sjunga. Eller något annat som han känner sig levande i. Men, jag vet också att ibland vi människor inte alltid göra det som vi skulle må bra av. För automatiskt gör vi motsatsen…och flyr återigen in i våra välbekanta, förvirrande och uttröttande labyrinter…

Det blev dags att gå, vi var ganska trötta efter en tidig morgon. När jag gick förbi tanten sträckte hon ut handen till adjö och jag tog den. Hon var alldeles iskall och jag var alldeles varm. Jag sa att jag hoppas att det ska ändra sig snart. Ja, vi får hoppas det sa hon.

If you can’t see God in all, you can’t see God at all. Jag har hört det förut, men det blev så levande och så glädjefullt att höra Guru Dharam säga det. Så sant. Det är så magiskt att tänka på det. Visst kommer genast tankarna på polariteter och de ständiga dualiteter som finns. Olika balanser på så många olika plan och nivåer och sätt. Jag inser att jag bara ser och förstår en bråkdel av den otroligt intelligenta balansering som finns just nu på jorden. Och det gör mig extremt ödmjuk. Det som jag uppfattar kan delas upp i mikropartiklar och förändras på ett ögonblick. Allt kan byta sida och vibrera i en annan riktning och på en annan nivå. Vad vet jag om vad någon tänker och upplever? Det gör mig så extremt tacksam, över att få ana, just att jag inte vet, inte har en aning, utan bara kan känna acceptans, till allt och alla människor. Det är så jag ryser.

If you can’t see God in all, you can’t see God at all. Jag älskar den meningen. När vi har vandrat i våra medmänniskors mockasiner…tillräckligt länge…då finns det bara förståelse, acceptans och kärlek…allt kommer att bli ljust…

Känner en stor tacksamhet för denna häftiga och utmanande yogaretreat. Mycket att möta och lära. Det här kommer jag bära med mig framöver på många olika sätt. Vilka helt fantastiska kurskompisar också! Var och en på sitt sätt. Det är fortfarande en stress att våga lita på att allt blir bra och att möta så många nya personer på en gång, men well…just nu är det så. Imorgon är en annan dag.

Hur ska vi veta om motstånd är till för att skydda oss, eller om det är något att övervinna? Det kvittar nog, vilket det är. Det som spelar roll är hur det känns. Veckan har varit fridfull och vacker, med vissa osäkra inslag. Hur vet jag vad som är det bästa i olika situationer. Jag vet att det finns inget rätt eller fel, men ändå, jag vill gärna ge råd om en kortare väg till frid och medvetenhet än en längre. Men, det är ju inte upp till mig. Om en människa är inne på den långa vägen och envist “vet” hur det är, då har hon verkligen valt den vägen. Det kan jag nog acceptera. Även att det känns konstigt att se en annan människa gå igenom samma saker som jag gjorde för några år sedan. Då skulle jag vilja säga något klokt. Men, lyssnade jag då, nej inte speciellt. Jag tänkte bara, de förstår inte. Kanske är det precis vad hon tycker nu. Vad vet jag.

Jag behöver i vanlig ordning fokusera på mig själv. Mitt motstånd den här veckan har bland annat varit att jag behöver lita på att jag är OK även om jag inte kan vara med i alla sammanhang. Det är lätt att tro, att när andra vill ha mig med på en massa olika saker, att jag alltid behöver vara med. Men, det är inte sant. Nu vill jag förvisso vara med på det jag tänker på, för det ger mig så otroligt mycket glädje och utveckling. Men, tydligen behöver jag se att var jag än befinner mig, så är det exakt rätt plats. Jag kan aldrig befinna mig på fel plats.

Idag har jag också varit sjuk. Det känns inte helt bra att vara hemma från jobbet, nu är det andra dagen. Det hörs definitivt en röst då och då som undrar hur jag ska hinna med allt arbete som nu samlas på hög. Sen överröstas den av en hostattack, kanske som tur är.

Iaf, idag har jag svarat två kunder att jag ska ringa dem i morgon, så då kommer jag väl att vara frisk och det är ju bra, ja det är ju toppen (!)

Nu ikväll har jag städat ur lite av klädkammaren som höll på att svämma över av Hannahs och mina kläder. Oj oj. Men det kändes väldigt bra att skapa början till en ordning. För nej, helt klart blev det inte.

Jag började även titta på det första kapitlet i Yoga boken; “The Aquarian Teacher”. Det ser så spännande och intressant ut. Det lilla jag läst hittills känns helt rätt. Tänk att jag väldigt snart ska få fördjupa mig i detta! Riktigt fantastiskt!

Avslutningsvis beställde jag 3 vita skåp nu i kväll. Franska skåp med lite olika utseende. Ett vitrinskåp, en skänk och ett industriklädskåp (!). De ser fina ut alla tre, eller vad sägs?

Det var värst vilka olika storlekar bilderna hade. Det kanske jag får ta och fixa.

Men, nu ska jag strax somna med huvudet i yogaboken tror jag. God natt!

Idag har Tom och jag vaktat barn hela dagen. Det var mycket roligt och mysigt. Jacob och Johanna är så fina och goa. Vi började med lugn långfrukost och så drog vi oss utåt i vårsolens glans. Gungning, sandlådearbete och viss cykelkörning.

Efter lunch gick vi till skogen, dvs området ovanför huset. Där hittade vi ett långt rep som var fastsatt högt uppe i ett träd, det var alltså gjort för att den med starka armar skulle kunna gunga genom att hålla sig fast i den tjocka knuten som fanns i repets nedre ände. Där stannade vi länge. Jacob och Johanna tyckte det var jättekul att gunga. Dvs Jacob gungade själv och Johanna lyftbar jag och simulerade en gungning fram och tillbaka. Vad gör man inte för att hålla barn nöjda och faktum är att det var jättekul och ganska komiskt att både vara en del av gungan och även en del av själva gungningen och farten.

Ibland funkar det inte att ta stora kliv, för allt är dimmigt och riktningen känns högst tveksam. Då är det läge att stanna upp, titta på omgivningen och försöka att lokalisera sig. Om det ändå känns väldigt otydligt och luddigt kan man ropa Hjäääälp! Haaaalllååå! (Kom ihåg, det går även att ropa inåt). Det finns alltid någon som svarar. Det gäller bara att lyssna tillräckligt uppmärksamt.

Utifrån svaret kan man sen vända sig i den riktningen som känns mest rätt och försiktigt börja ta små kliv (i början kan det vara nödvändigt med väldigt små) ditåt. Det kan aldrig bli fel. Snart syns omgivningen allt klarare och man inser att det enda som hänt var att vi trott att vi var någon annanstans än där vi just var. Lätt hänt.