Söndag… slut på retreat och dags att kramas hej då med alla. Tom kom där helt plötsligt gående och jag kände en sådan glädje i att se honom….min älskling! *glaaaad*

När vi lämnat av goa Petra i Norrköping åkte vi till Jimmy & brorsans restaurang och åt middag. Vegetarisk chilligryta serverad av trevlig servitris. En tant satt och drack rödvin och längtade efter glädje och gemenskap. Hon bodde egentligen i Texas sa hon och var på besök i Sverige men skulle tillbaka till USA i oktober. Ingen som vet hur det låg till med det.. i af saknade hon kontakt med människor… hon tyckte att Sverige var ett svårt land när det gällde att kommunicera med människor.

Jimmy kom in en sväng och vi pratade lite…han behöver kanske också vila upp sig lite? Nu vet jag ju ingenting om det…det enda jag vet är att folk springer som galningar i råttloppet…precis som Yogi Bhadjan sa. Och ingen fattar riktigt varför. Självklart intalar de sig att de vet…men, det kan de inte göra, för då skulle de sluta springa. I allafall verkade det som om han inte skulle jobba nu på ett tag. Jag hoppas att det blir bra, att  han får energi att spela gitarr och sjunga. Eller något annat som han känner sig levande i. Men, jag vet också att ibland vi människor inte alltid göra det som vi skulle må bra av. För automatiskt gör vi motsatsen…och flyr återigen in i våra välbekanta, förvirrande och uttröttande labyrinter…

Det blev dags att gå, vi var ganska trötta efter en tidig morgon. När jag gick förbi tanten sträckte hon ut handen till adjö och jag tog den. Hon var alldeles iskall och jag var alldeles varm. Jag sa att jag hoppas att det ska ändra sig snart. Ja, vi får hoppas det sa hon.

If you can’t see God in all, you can’t see God at all. Jag har hört det förut, men det blev så levande och så glädjefullt att höra Guru Dharam säga det. Så sant. Det är så magiskt att tänka på det. Visst kommer genast tankarna på polariteter och de ständiga dualiteter som finns. Olika balanser på så många olika plan och nivåer och sätt. Jag inser att jag bara ser och förstår en bråkdel av den otroligt intelligenta balansering som finns just nu på jorden. Och det gör mig extremt ödmjuk. Det som jag uppfattar kan delas upp i mikropartiklar och förändras på ett ögonblick. Allt kan byta sida och vibrera i en annan riktning och på en annan nivå. Vad vet jag om vad någon tänker och upplever? Det gör mig så extremt tacksam, över att få ana, just att jag inte vet, inte har en aning, utan bara kan känna acceptans, till allt och alla människor. Det är så jag ryser.

If you can’t see God in all, you can’t see God at all. Jag älskar den meningen. När vi har vandrat i våra medmänniskors mockasiner…tillräckligt länge…då finns det bara förståelse, acceptans och kärlek…allt kommer att bli ljust…

Känner en stor tacksamhet för denna häftiga och utmanande yogaretreat. Mycket att möta och lära. Det här kommer jag bära med mig framöver på många olika sätt. Vilka helt fantastiska kurskompisar också! Var och en på sitt sätt. Det är fortfarande en stress att våga lita på att allt blir bra och att möta så många nya personer på en gång, men well…just nu är det så. Imorgon är en annan dag.