Mitt premiärinlägg i min bästa och sannaste blogg hittills , ja det kan ju få handla om just mig K, grubblare av rang. För några veckor sedan köpte jag äntligen den domän som är jag – truly mixed.com. För jag är i sanning en blandad människa! Och det vill jag vara, för det tillför mig mycket! Min hjärna kommer varenda dag med olika förslag och idéer om precis allt mellan himmel och jord. Jag är inte antingen eller, jag är både och! Det kan bli rörigt och mycket att göra ibland. Och på senare tid har jag faktiskt förstått värdet av ordning och struktur. Men, mycket får bli som det blir. Jag sätter mina mål och sen lutar jag mig tillbaka och börjar njuta av att låta mig föras framåt i rätt riktning, dit där det är vackert och skönt och där det är glädje och kreativitet. Dit vill jag. Då kan det aldrig bli fel. Det kan bli konstigt och förvirrat, skrämmande, underbart och fantastiskt, roligt och helt otroligt. Och emellanåt mycket jobb – så när jag säger, lutar mig tillbaka är det många gånger mer mentalt. Och vad som än händer på vägen, det är bara att tacksamt ta emot och uppleva.

Ibland, när det inte verkar fungera lutar jag mig framåt, kämpar emot och känner mig mig inte tacksam alls. Jag blir allt ifrån låg till förvirrad, börjar värdera och då menar jag nästan alltid undervärdera. Går det riktigt långt tror jag mig till och med kunna kontrollera saker och ting. Sen minns jag, kontroll är verkligen bara en illusion. För jag kan varken kontrollera mig själv eller min omvärld i någon nämnvärd omfattning. Just nu när jag skriver ser jag ändå utveckling. Man kan kanske tro att jag varit ett kontrollfreak, men så är faktiskt inte fallet. Snarare tvärtom, jag har varit läskigt letgo ibland. Men ibland kan mitt kontrollbehov triggas något enormt. Det är till exempel när jag upplever orättvisor av olika slag. Små som stora. Då kan någon slags överKarin träda in och känna ett nästan mordiskt behov av att skipa rättvisa. Förut kunde en passiv aggressiv Kali träda in och mordiskt såga både ont och gott utmed fotknölarna. Passiv för att jag vågade varken se eller hävda min egen utsatthet i liknande situationer och aggressiv för en enorm frustration över att se en sådan enorm brist på samspel, människor emellan. Det jag nog mest stört mig på är när inte människor tror på andra människors kapacitet. Individuellt och kollektivt babbel rent ut sagt, om vad som är möjligt och omöjligt. Precis som om andra människor har den rätten, att uttala sig om det. Då utgår de nästan alltid från sig själva, självklart. Lägger illusionen av sina egna begränsningar på sin omgivning och gaah…det kan fortfarande störa mig och ta fram rester av en sarkastisk ironi. Fast nu upplever jag den som väldigt snäll och för mig ganska komisk. Dessutom med fördelen att den ger en välgörande distans; Nu för tiden “gör man inte så”. Nej, nu för tiden “tror vi på varandra”. Men fortfarande och generellt sett är vi inte helt kapabla på att tro på andra människor, inifrån och ut. Istället vill vi se frälsare och gurus i andra människor. Experter som ska fixa läget. Den och den är så fin och intelligent och supercool. Den höjer sig från den grå massan och skiljer sig positivt från mängden. Men att sätta andra människor på en piedestal funkar inte heller. Det är som att säga: GÖR MIG INTE BESVIKEN. Gör mig aldrig besviken. Och det är dömt att misslyckas. För det är inte heller sant. Det är en blind tro på att någon annan ska fixa biffen. För att vi själva inte pallar att se allt. Det är mänskligt, javisst. Men det kommer inte att hålla. Av många olika anledningar. Inte minst beroende på att den grå massan existerar. Vilka är de? Visst ja, de är ju du och jag. Och att ignorera sig själv och andra som inte verkar viktiga, nje det kan aldrig hålla. För, det är en kraft som är helt enorm. Vi kan inte välja bara de fina bitarna i oss själva och andra människor, det är liksom hela kitet som gäller.

Varför kan vi då inte bara ta den insikten, och stabilt tro på mänskligheten i stort? Vi kan ju det ibland och speciellt med våra nära och kära (när de inte gör oss vansinniga . Därför att vi inte varaktigt accepterar, tror på och stöttar oss själva. Hur ska vi kunna acceptera och tro på andra när vi inte tror helt och fullt på oss själva. OBS, nu menar jag alltså, att tro på de där “konstiga människorna”. “De som inte är som du” (eller?), på ett oftast negativt, odefinierbart och märkligt sett. Inte de coola, superintelligenta, härliga talangfulla, utan ja just det; den grå massan. Du och jag De som lockar fram det där som du inte vill se och inte vill tänka på. Skrattar lite, Gollum kan vara en av dem…han är verkligen en grå, slemmig massa i sig själv. Den dag som vi upplever och omfamnar vår egen äckliga Gollum och hans lika äckliga kompisar, ja då har vi kommit en bra bit på vägen.

Så och nåväl, jag har liksom resten av mänskligheten ändå utvecklats sen jag föddes. Jag har insett att jag kan påverka mig själv och min omgivning på olika sätt och bäst effekt får denna påverkan om jag lite motsägelsefullt inte försöker påverka andra så mycket utan lyssnar i lugn och ro på mig själv. Då hittar jag tillbaka till sanningen och glädjen och när jag gjort det kan jag luta mig tillbaka igen. Jag kan känna min inre kraft, minnas mitt mål och återigen glida med flödet. Ibland i mitten där det strömmar fort, ibland lite längre ut mot sidorna. Det handlar om att släppa taget. Ibland är just det svårt eftersom jag har lärt mig något annat. Då får jag lära om, göra mig av med konstiga föreställningar om att saker och ting är komplicerade. Det mesta är egentligen väldigt enkelt. Barn är mycket bättre på det där. De får vara mina lärare. Jag ser att jag inte alls är en okänslig människa utan lite störande nog en väldigt känslig människa. Störande för jag är inte van att ta så stor hänsyn till den där människan K. Men det är bäst att göra, för annars…

Jag tror att många, kanske alla människor är truly mixed. Vi innehåller alla så otroligt mycket. Allt som vi har fått med oss, sen generationer tillbaka som vi sen mixar och blandar till något nytt och resultatet är just vi, du och jag! Visst är det otroligt fanstastiskt! Ju sannare vi är, desto godare mix

För ett par år sedan var jag på en föreläsning med Fredrik Herén, och han pratade om kreativitet (förstås, vad annars). Om idéer och vad som kan bli till nya uppfinningar, tjänster eller produkter. Han sa bland annat, att egentligen bygger allting som skapas nu för tiden på gamla saker och företeelser. Sådant som redan har existerat en längre eller kortare tid. Två eller fler gamla idéer sätts ihop och vips har man en ny smart produkt eller tjänst! Det i sig är ett otroligt fascinerande ämne med hur många exempel som helst. Sökte precis på nätet och va kul, för där hittade jag Christians blogg Disruptive och han hade både ett fint klipp med Teo Härén, som är Fredriks tvillingbror och även ett fint blogginlägg. Som jag direkt känner att jag vill återkomma till någon gång. För det finns mycket att säga i ämnena om och synsätten på, både att vara annorlunda och behöva möta omvärldens kritik och även vårt sätt att se på misstag. I klippet informerar även Teo Härén om sin sida www.interesting.org. Väl värd ett besök.

Men, just nu ikväll tänkte jag hålla mig kvar vid människan, den mänskliga mixen. Jag tror att många människor fortfarande inte riktigt (in)ser vad de innehåller. Vilka skatter de går och bär på. Kanske till viss del, men de flesta gör det inte helt. Jag t ex gick en förhållandevis lång tid här på jorden och skyggade för den blandning som just jag faktiskt var och är. Många gånger fick jag hintar, men nej…sån var väl inte jag? Det kvittade om jag fick höra bra eller dåliga saker. Eller jo, de dåliga sakerna lyssnade jag lite mer på och tog till mig. Annars gick jag för det mesta och blundade, grubblade och försökte fatta meningen med livet. Med mitt liv. Kämpade på och undrade emellanåt varför det var så besvärligt. Och när jag lyssnade så var det nästan alltid på andra, hur jag skulle kunna göra dem riktigt nöjda. Sällan på mig själv, bara när jag nått en gräns som jag vägrade trampa på. Det hände ett par, tre gånger. Så få saker blev speciellt bra och de som blev riktigt bra hade ett alldeles högt pris. Ingen blev heller riktigt nöjd någon längre stund och mest onöjd var jag själv. Det var förstås ett slit .

Fast det där bara delvis sant, nu när jag tänker på det. Jag lyssnade oftast till mig själv när jag var med mina barn, både när de var små och nu när de är tonåringar. För jag såg dem, jag såg hur viktigt det var att de skulle bli sedda som just sig själva. Jag säger inte att jag gjorde ett lysande jobb som mamma, för mitt i alltihop längtade jag så fruktansvärt mycket efter kärlek så hela kärnfamiljen tog en ände med förskräckelse. Det var svåra tider. Jag tyckte det var svårt, och vad kan då inte mina barn ha tyckt. Det börjar bli historia nu, och många sår har läkts. Men inte alla. Jag längtar till den dag när det sker.

I allafall, som det brukar gå, när inte människor lyssnar, livet tog över och sa; men lyssna nu då människa, så där kan du ju inte hålla på!!! Iiih sa jag, grät, förtvivlade och förskräcktes och nästan knäcktes. För alla gamla föreställningar hade gjort mig trög och det tog ett bra tag innan jag fattade och förstod. När jag väl började göra det gapade jag och tappade hakan, inför allt som jag började se och uppleva! Det var verkligen känsla av skräckblandad förtjusning. För att få se allt som visade sig, det var faktiskt otroligt till en början! Jo, jag hade sett att den där världen fanns, glimtar av den, och jag hade läst mycket om den, i teorin. Men jag var inte säker på att den fanns på riktigt och om den fanns trodde jag inte att det gällde mig (någon gång kan jag berätta varför jag trodde så, men inte nu). Det var min föreställning. Många föreställningar har jag gjort mig av med sen dess. Gränser har jag ofta passerat och överskridet. Både medvetet och omedvetet. Men ofta på trots och även med trötthet och uppgivenhet. I framtiden tänker jag överskrida fler gränser, men i fortsättningen tänker jag välja glädjen och göra det med min medvetna vilja! För här kommer jag! Var god lämna plats! Tack!

Jag hittade iallafall kärleken. Rent krasst tog det nog ca 7 år ffrån den stora kraschen. Alla celler i min kropp har bytts ut sen dess och ja man skulle även kunna kalla det en enorm utveckling. Och det kommer inte att stanna här.

Min dröm är att alla människor lyssnar inåt, till sin inre röst. Att alla människor ser hur otroligt fantastiska de är! Tänk när alla människor tar upp den plats som är reserverad för just dem, för jo, det finns nämligen en reserverad plats för precis alla människor. Just nu, den 27 oktober 2009, är fortfarande en stor obalans. Vissa människor och folkgrupper tar upp större plats och resurser på bekostnad av att andra får vika undan och stå tillbaka. Alla tecken visar dock att det här kommer att förändras. Vi kommer gå mot en verklig balans. Där de som dominerat får stå tillbaka och ge plats åt de som snart kommer och säger; det här är min plats. Kan du vara bussig och maka på dig. Alla kommer inte heller fråga så försynt, utan i vissa fall kommer det att gå mer hårdhänt till tror jag tyvärr. Vissa kommer att vägra att be och istället kräva. Och vem kan klandra dem? Den som är riktigt smart kommer att börja bereda plats och säga; Välkommen här finns det plats. För en balansering kommer att ske, vare sig vi vill det eller inte. Vilken otrolig power!

Ikväll, när jag skriver det här så tillbringar jag samtidigt tiden just med min kärlek. En person som jag lärt mig att älska alltmer! En person jag lyssnar på med stor respekt och glädje. En person vars ord jag numera accepterar, jag tror nästan till fullo! Jag gör fortfarande inte riktigt som jag vill, eller det jag tror på. För en del föreställningar och mönster finns kvar. Men det kommer snart… och föresatsen är inte att träna, utan att göra det direkt. Man kan inte försöka att vara autentisk som Sri Bhagavan säger. Man ska vara det. Vänster hjärnhalva har dominerat mig och mitt synsätt alltför länge. I nästan hela mitt liv har min högra hjärnhalva bett om mer plats och till slut började den helt sonika att ta sin egen plats. Och nu har jag faktiskt blivit så smart så jag säger, javisst välkommen, självklart ska du ha din plats. Du får gärna dominera ett tag och i princip ta över en stund, det kan gott behövas. Så jag lär mig.

Det här kommer att bli en extrempositiv blogg. Det betyder inte att ingen får vara arg, sur, kritisk eller irriterad här! Jag ser bara allt som positivt! Som ljust! Du som är kritisk eller skeptisk nu t ex, men även du som känner dig tillfreds med vad du läser. Tycker precis vad som helst.

Stanna upp ett ögonblick. Lyssna och känn. Hör du den, känner du den? Jag minns inte riktigt när jag kände den för första gången, men det var när jag var barn. Det var hemma på landet där vi bodde, och jag undrade vad det var som lät så speciellt, det var som ett ljud och en känsla på samma gång.  Som en energi som försökte ta kontakt när allt var tyst och stilla. Som förstod att jag också ville ha kontakt. Men, jag hittade inte rätt frekvens, så jag stod där ibland och försökte förstå och längtade efter något som jag inte fattade vad det var. Mest kände jag en frustrerande okunnighet för jag fattade att det fanns någonting någonstans. Det tog väldigt många år innan jag förstod att det fanns en närvaro. Så går det när man inte lyssnar. Men bättre sent än aldrig.

Under tiden jag skrivit har jag lyssnat till Elton Johns Love songs. De passade fint nu. En av sångerna delar jag här och det är Blessed. På något sätt passar den underbart bra just nu. Temat på den här bloggen, även om jag ska fixa lite med det, heter unsaid words. Det passar också bra. Många ord har varit osagda. Men schhh… alla ord behöver inte säjas. De kan få visas i handling istället. Upplevas och levas. Låt kroppen visa dina osagda ord. Om din kropp vill dansa och röra sig, om dina tårar vill rinna, om din kropp vill vara stilla, om du vill älska, om du vill skratta eller om du känner ilska och förtvivlan – upplev det och låt det bara ske – allt är perfekt, precis som det är just nu. Landa där, i den sanningen.