Igår kväll funderade jag en del. Det kan vara svårt att se sanningen ibland. Trots att jag vet att den finns där framför näsan får jag inte fatt på den. Till slut började jag närma mig den. Och min slutsats blev att det som hänt, inte låg på mitt bord. Det var inte jag som hade problemet. Men i vanlig ordning är det lätt att snärja in sig, känna skuld om än så ytterst lite, och tankemässigt börja försöka lösa saker som energimässigt kommit till mig. Jag fick leta långt inne i mitt hjärta för det gäller en person som jag håller väldigt kär. Men, jag kan inte lösa det som uppstått. Det behöver någon annan göra. Respekt.

Tankarna kom från det som hänt tidigare på kvällen. En bra kväll som alltid när vi träffas. Jag kunde visa min vilja! Det är faktiskt otroligt! Att få säga den högt. Vad jag vill och inte vill. Känna att jag vill och framför allt känna tillit till det! Också underbart att få höra och se andra människors vilja och kapacitet. Jag vill tillgodose människors längtan efter utveckling. För jag känner så otroligt mycket igen mig. Och att då inte göra det som kan leda till utveckling är otänkbart för mig. Samtidigt vet jag hur viktigt det är att finnas i strömmen av givande och mottagande. Jag behöver också få ta emot. Se till att få det jag behöver. Jag längtar efter det och jag vet att jag kan få det.

Resten av kvällen var det på något naturligt sätt ordet längtan som var i fokus. All längtan som många människor bär på. Som jag bär på och som de flesta bär på. Det går aldrig att säga alla. För jag vet att det finns människor som tappat bort sin längtan och kanske till och med låtit den dö, för att slippa känna den. Då hoppas jag att alla vi andra kan ha en längtan som är stark nog, så att den kan hämta upp dem, som inte tror på något, inte på en framtid, inte känner minsta hopp. Det är min förhoppning.

Känslorna om längtan var spontana utifrån kvällens innehåll. Eller jag vet ju vilka energier som finns just nu, men jag upplevde dem som spontana. Även om jag förstår att de självklart väcktes någonstans ifrån. Ca 01.30 kom jag plötsligt på vilken natt det var. För trots att jag släckt lampan och försökt att sova blev jag plötsligt medveten om, att javisst ja. Jag hade ju tänkt att meditera denna tid. Jag kände mig ändå glad i min lite halvtrötta hjärna över att jag kände denna längtan. Och även respekt över alla människors längtan.

Idag på förmiddagen kom ett fantastiskt mail från EM. Jag läste det och kände att ja, jag vill! Visst fanns det vissa delar som jag fortfarande inte uppfyller. Men, om det är meningen, så kommer jag att arbeta för det. Lite senare, kände jag en sådan enorm frid. En fantastisk frid. Jag är på rätt väg. Det är så fantastiskt så jag fylls av en nästan ofattbar glädje och tacksamhet. Och om det inte blir Indien snart igen, så kommer jag att få göra precis det jag ska ändå.

En underbar dag totalt sett, i all sin lugnhet. Saker och ting flyter på. Vackra händelser avlöser varandra. På kvällen yoga, och avslutning precis som i tisdags, med Yogi-te och pepparkakor. Mysigt. Lyssnade på Blessed i bilen på väg ner till jobbet där jag hämtade T.

Nu har vi precis ätit hämtmat och jag har skrivit en lista på vad jag hoppas ska hända i dec till mars, till att börja med.

Nu ett par dagar har jag gått omkring med en märklig känsla! Det har varit en väldigt skön känsla, men jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det är. Idag kom jag på det! Jag är verkligen i väntans tider. Ja, det är sant! Förut har jag sagt att jo, jag vill, jag vill. Det och det, och jag det där vill jag också. Så har jag pratat om planer hit och planer dit. Den ena mer suverän än den andra. Eller det är ju mest Tom som fått höra och kanske ytterligare en och annan kär närstående som lovat hålla tyst.

Men, nu har det börjat bli konkret. Det börjar synas! Jag är 99% säker, skulle vilja säga 100%, eller varför inte 110%, för en sak är säker. Varför inte slå till med övertygelse och passion när det finns så stor tro och hopp?! Och nej, jag tänker inte betyga vad väntans tider betyder…huvudsaken är att jag vet vad det är. Och det är förstås inte vad de flesta tror.

Ovanstående, alltså vad som faktiskt är på gång, slog mig när jag gjorde yoga förut ikväll. Jag bestämde mig också för att ligga lågt med den här sidan. Den hör till en av projekten och jag vill inte visa den för någon än. Och ske min vilja!

Igår svarade jag, omän lite tvekande, på en fråga om vad som ska hända i framtiden. Jag känner att jag av ren ovana och kanske även av andras eventuella förväntningar verkligen skruvar på mig om jag ska börja berätta. Men, iallafall, rent konkret blir det nya tider skulle man kunna säga. Och den som går i väntans tider behöver förbereda sig för det som komma ska. Och då kan det vara klokt att avsätta tid till det. Det var egentligen bara det som det handlade om. Men en föreställning som jag, och kanske många andra kvinnor har (?) har gjort att det dragit ut på tiden. Nämligen föreställningen om att man (man ja!) måste (måste? man måste ingenting) jobba heltid för att vara en självständig kvinna. Ah..ni hör hur det låter. På senare år har jag äntligen sakta insett att det finns något viktigare att ha på heltid, nämligen ett liv. Nu ska jag visserligen fortsätta jobba heltid framöver, minst. Men på ett lite annorlunda sätt.

För övrigt en fin dag. Träffade C, tänkte på henne igår kväll och idag, vad glad jag är över att hon är min vän! Vi kommer att skapa mycket bra grejer tillsammans, det har jag på känn.

Hela kvällen har jag storstädat nedervåningen. Oj, vilket hästjobb det blev. Gjorde mer än jag tänkt, men är mycket nöjd. Vissa lurkiga platser som tvättstugan har nu fått sig en riktig genomgång och även några packade högar med tidningar och böcker i sybordet. Luftning och omskakning i energierna så det stod härliga till

Nu ska jag göra QiGong och sen ska jag sova riktigt gott! Fast först ska jag bara kolla upp vad jag behöver tänka just nu.