Truly mixed | heaven & earth 'n everything in between

De senaste 2 veckorna har varit intensiva och utmattande på ett plan och ganska passiva och i något besynnerligt varande på ett annat. För första gången i mitt liv nästan har mitt mående fått stå 100% i centrum. Bara det är ju besynnerligt i sig. Ett helande pågår. Är tacksam för all hjälp och stöd jag får i det här.

Många spännande och goda insikter har dykt upp mellan sorg, smärta, vrede och ovisshet. Har tänkt, åh, det där skulle jag vilja skriva ner, när något konstruktivt dykt upp i tankarna. Men jag har inte orkat få till det. Ska försöka prioritera mitt skrivande och egna görande ännu mer för att bli helare.

Ett försök att förstå, inte Ts handlingar utan mina känslor, var kommer de från egentligen. Varför har jag attraherat denna smärtsamma situation.

smärtsamma tankar och känslor

jag är lurad

människor sviker mig

en människa som jag litar till 100% på, sviker mig på ett för mig fruktansvärt sätt

jag är ingenting värd

jag känner mig värdelös

jag blir behandlad som om jag inte existerar (varför inte göra slut först, innan du börjar “dejta” någon annan, ha en lång relation med någon annan, flera andra, massor med sexuella relationer, graviditet, abort)

till och med sinnet kippar efter mer information, det här är lite för mycket
helt osorterat
chock

jag har ingenting fått veta
jag har levt i en lögn, en tro och tillit om att jag var tillräcklig, att vårt liv var bra, eller rättare sagt, var på väg att bli bra…för det hade varit småjobbiga saker…symptom på “problemet” som t ex mycket jobb, konstiga tider, totalt intetsägande samtal om ingenting, funderingar på om jag hade för stora krav på livet, på samlivet… självrannsakan och självkritik….

vårt liv, mitt liv känns smutskastat
det som jag tyckte var vackert… värt att fortsätta bygga vårt liv på…det är tydligen bara något trasigt….

jag kan inte förstå
jag kan inte förstå reglerna
osynliga regler som bestäms bakom ryggen på mig
och, det har inte med mig att göra, men det berör mig
på det mest personliga och smärtsamma sätt

det här är svårt att förstå…. om det ens går

svårt att få fatt på ursprunget till dessa tankar och känslor…

trött på att irra omkring i min tidiga barndom…för det känns omöjligt att veta om jag får fatt i rätt känslor….

önskar att någon kunde hypnotisera mig…tömma mig på information, rakt in i en hårddisk och så kunde jag kolla över om jag hittar något signifikant…felprogrammeringar av olika slag….

typ…här: total brist på bekräftelse

här också: total brist på bekräftelse

mörker, kyla, ensamhet, rädsla, utanförskap, osäkerhet
villkorlig kärlek, förvirring

osv osv…

Och så får allt programmeras om
till
ljus, värme, gemenskap, trygghet, enhet, säkerhet
ovillkorlig kärlek, klarhet, acceptans

JAG är EXISTENS, MEDVETENHET, LYCKSALIGHET
JAG är KÄRLEK
JAG är DET

Jag vet inte, men jag tror att den här omprogrammeringen som behöver ske kommer att ta ett tag.

Städar, slänger och sorterar på kontoret. Just i mellantid kändes det enormt trögt och jag är inte klar. Men, nu börjar jag skönja och känna ordning och ny energi. En väldigt skön känsla! Jag kommer nog aldrig bli pedant. Men, lite ordning och reda, ja det gör mig gott det!

För övrigt. Jag jobbar med mitt och låter andra jobba med sitt. I allafall som jag känner. Det känns ganska frigörande. Städning på kontoret blir som städning även av hjärnkontoret. Eller vilket kontor det nu är…

Vi vet det, de flesta av oss, hur viktigt det är med rymd. På alla sätt och vis. Runt omkring oss, bildligt och bokstavligt. Så om det inte finns rymd så får jag se till att det blir rymd. Balans är också något viktigt. Eller viktigt, det är ju en naturlag.

Lördagen var helt fantastisk! Lugnare än jag förväntat mig, men ack så underbart fint! Härligt att åka upp med alla andra glada, fina och förväntansfulla vänner. Och på plats, överallt hittade jag gamla och nya vänner. Känner mig så tacksam och lycklig! Att vara med mig själv och att vara med dem… allt känns lika bra!

Jag kom att tänka på den här meditationen jag gjorde för någon månad och fick känslan av att nu blev den sann, dvs det budskap som kom till mig. Jag kände mig verkligen så älskad. Det har varit sant länge, det vet jag. Men jag har inte känt det fullt ut. Inte upplevt det fullt ut. Och då kan det inte hjälps hur mycket jag vet. Det är upplevelsen som är allt.

Igår, på söndagen kom en gammal tanke fram, en känsla…sinnet som försökte dra ihop de gamla mönstren…och i nästa ögonblick kände jag tydligt…men det är ju inte mitt…det är det gamla kollektiva sinnet som jag trott varit mitt och identifierat mig med och kämpat med så länge. WOW…. det är inte mitt!

Idag måndag vaknar jag upp med en klar idé och mycket tacksamhet! Det känns som om jag vill tacka för att jag stiger upp ur sängen, för vattnet som stått och väntat på mig i glaset och för att jag får dricka det. Det smakar fantastiskt.

Jag äter en härlig frukost. Skurna äpplebitar, soyayoghurt och den egenhändigt blandade müslin. Jättegott…sätter mig och kollar dagens mail och läser flera stycken härliga från olika håll…både oneness och jobb. Jag blir så full i skratt mellan varven…för det kollektiva sinnet vill verkligen återigen ta plats…kanske med hjälp av ett förvirrat ego…jag vet inte…haha…har ingen aning…men, det är så gulligt på något sätt. Vänligt men bestämt kan jag säga…men, det här…det är inte mitt. Tack men nej tack

Det är konstiga dagar just nu. Det går verkligen upp och ner. Och det är ingen idé att hänvisa till tidigare känslor eller tankar. De är borta och kan till och med kännas overkliga och främmande bara ett par timmar senare. Samtidigt är det skönt att det känns helt ok att känna alla dessa känslor. För ett par år sedan hade det inte känts ok utan nästan tokigt.

På eftermiddagen klippte jag gräset och rensade bort alla vissna vinrankor. Hortensian fick också en nerklippning så det ser någorlunda höststädat ut i trädgården. En liten brunsvart fågel höll mig sällskap, eller ok den var nog egentligen intresserad av de nedfallna äpplena. Men det var lite mysigt för den var inte ett dugg rädd utan skuttade frimodigt omkring kring mina fötter. Söt liten en. Fotograferade den innan jag skulle gå in för kvällen men då blev den lite försiktig och hoppade iväg.

Nu ikväll cyklade jag ner på stan för jag skulle vara med på en meditation. Det var jätteskönt att komma ut och röra på sig i höstmörkret. Det var första gången jag var med där och det var ganska fint att göra meditationen. I min meditation fick jag se liksom en figur liknande döden kom in och satte sig i samma luftiga vackra lusthus som jag satt. Brunsvart kåpa med en huva som dolde huvudet. Så där satt vi och liksom väntade. Jag tänkte att jag ska inte forcera någonting. Det var inte otäckt på något sätt. Bara ett litet frågetecken om vad han gjorde där. Helt plötsligt kom han och satte sig mitt emot mig och tog av sig luvan och såg jättesnäll och glad ut. Lite som en tecknad disneyfigur först, men sedan blev han mer människoliknande. Jag fick känslan av att han var en del av mig, en del som jag kanske inte ville kännas vid, eller som jag inte riktigt visste om. Men som nu ville ha kontakt. Men så började jag tänka på vad vi diskuterat precis innan meditationen, att just nu är en speciell tid, manligt och kvinnligt kommer att förenas, det kvinnliga kommer att bli starkare och jag nämnde Mayakalendern, att vi idag går in i den 7 dagen, efter en lång natt. Och att det också innebär att höger och vänster hjärnhalva ska förenas liksom till en hjärna. Till en enhet. Och att det också handlar om det manliga och det kvinnliga. Så då undrade jag om det bara var min hjärna som konstruerat alltihop till en historia. Omöjligt att veta. Men så kom det in fler mindre “dödar”. De avtäckte sig ganska fort och ställde sig i en ring utmed det runda lusthusets väggar. Det var en massa barn, jättesöta och fina. Ganska tysta och lugna men glada och vänliga. Och de var också, allihop, delar av mig. Delar som jag inte sett eller vetat om. När jag sen hörde att det skulle finnas ett brev till mig någonstans, kanske vid sidan av mig såg jag det direkt, på min vänstra sida. Jag öppnade det och där stod det tydligt; Du är älskad. Återigen kom skeptikern fram och jag tyckte det kändes väl vackert och därför konstruerat. När vi fick berätta om vår meditation sa jag också att jag tvivlade. Och fick till svar att jag kanske inte skulle analysera så mycket utan bara ta emot det jag såg. Och visst ligger det mycket i det.

Lite senare på kvällen tänkte jag just på att tvivla och tro. Och att jag verkligen känner dessa båda känslor så starkt, som en dualitet. Men, precis som jag fick svar från E häromdagen. Alla tvivlar emellanåt. Förutom vårt eget tvivel som beror på det vi varit med om i livet finns det ju också ett stort kollektivt tvivel. Och eftersom det inte finns någon separation känner vi alla av dessa jobbiga känslor. Och om vi då har upplevt något som vi inte kunnat möta och hela, ja då triggas det tills vi kan möta det och hela det. Först då blir det tomt och lugnt. Längtar tills dess. För det är svårt och jobbigt att tvivla på det jag egentligen vill tro på och faktiskt också tror på. Men, i vanlig ordning, lidandet känns givetvis mest där vi är som känsligast. Och livet vill att vi ska lära och läka. Men, ikväll fick jag en god känsla av att det är dags att omfamna både troende och tvivlande. Jag accepterar att det finns i mig.

Kom i säng lite sent i går kväll och var lite trött när Tom ringde vid 7. Fick för mig att jag också satt klockan men tydligen inte. Vid 8 hoppade jag upp och gjorde ett yogapass för andning, aura och meditation. Sömnig som jag var blandade jag ihop två övningar vilket jag märkte en bit in i passet. Oh well, nu blev det så och jag kommer vara mer uppmärksam i fortsättningen.

Fick ett mail från Karin om en spännande kurs som jag blivit intonad att vara med på, det låter speciellt och direkt börjar mitt negativa och positiva mind diskutera med varann. Vad de pratar om? Jo om det verkligen är så, och det vore väldigt spännande och intressant, eller om jag bara är lättköpt. Jag vet att det låter supertråkigt, men skeptikern och tvivlaren finns där. Och då får jag väl säga, YES, jag tvivlar! Iaf, ska låta det sjunka in lite och förhoppningsvis får jag lite mer information. Även att jag numera alltid åker på vinst. (för man kan väl inte åka på förlust, förlora något, har man ens haft/ägt något, det är en illusion).

Har nu suttit och läst om Vipassana-meditation och den plats som finns helt nära här, vid Ödeshög någonstans. 10 dagar helt i tystnad. Måste säga att det lockar mig mycket. Men, med tanke på stundande 40-dagars diet med 40-dagars yogapass plus mantran så är jag tveksam till att det fungerar just nu. Kanske senare i höst. Det finns så mycket spännande att göra. Men lika viktigt att finnas i, är vardagen. Allt behöver liksom tillämpas där.

Morgonen var som sagt trög och jag kände mig inte riktigt på G. Kommer in i tankar om vad jag inte har. Och tänker att jag skulle vilja fira midsommar med min syster. Det kan jag visserligen göra, men det känns som om en stressig midsommar på något sätt. Jag vet, det finns så många perspektiv på just den lilla frågeställningen, men det skiter jag i just nu. Under många år har jag automatiskt sett på saker från olika perspektiv med den följden att jag totalt missat det perspektiv som finns i mitt inre. Det JAG känner. Nu behöver jag stundtals snöa in mig totalt i BARA mig och mitt perspektiv. För jag känner ett behov av det. Jag förstår andra men jag behöver ändå just nu bortse från deras perspektiv. För vem ska ta hand om mitt eget, om inte jag. Just det!

Kanske är det här självklart för större delen av jordens befolkning, har ingen aning faktiskt. Ibland undrar jag om alla enfödda känner sin särart mycket tydligare. Att det beror på att jag hade en märklig födelse och uppväxt som tvilling i en tidsperiod där tvillingars enskilda identiteter kunde suddas ut. “På den tiden” hette vi alltid tvillingarna och i mitt minne var det mycket sällan som ordet tvillingarna uttalades positivt. Ett rykte vi snart gjorde vårt bästa att leva upp till. Kan man inte bli älskad för den man är kan bli uppmärksammad för att vara en pest av olika slag. Ja det var självklart mycket sällan medvetet, utan en form och ett beteende som vi trampade in i och skapade något av.

Alltför många gånger har jag bortsett från min födelse, min uppväxt, det arv och den miljö som jag faktiskt befunnit mig, främst i mina tidigaste år. När jag växte upp var personlig utveckling närmast ett skällsord och att känna efter, ja det var bland det löjligaste man kunde göra. För varför känna efter, det var väl bara att jobba på, stenhårt. Alltid göra chefen eller omgivningen glad. Jag skriver det här helt utan bitterhet eller ens någon speciell tyngdpunkt, det råkar bara vara gamla fakta. Inga konstigheter faktiskt. Programmeringar sen generationer tillbaka. Och utförda utifrån ett överlevnadsperspektiv, ett skydd i en hård värld. Plus att det står att läsa i princip varenda självhjälpsbok och får upplevas på olika sätt i varje kurs i personlig utveckling. Så teorin har de flesta av oss numera ganska klart för sig. För ett tiotal år sedan blev det allt mer rumsrent att gå i terapi och resultatet har blivit att människor faktiskt talar om såna här saker. Det gjorde ingen när jag växte upp och kom ut i arbetslivet t ex. Då mådde bara människor si och så, och tog för det mesta ut sitt illamående i olika former av maktkamper där offer, martyrer och härskare var olika roller att spela. Eller ja, alla rollerna är ju offerroller, de ser bara lite olika ut.

Men i allafall, som fortsättning började jag känna att det finns något att värna om här. Vad då, jo en unik personlighet. Jag känner det ibland, att alldeles för mycket energi allt för ofta går åt till att rikta mig utåt och liksom vara någon slags medlare eller förmedlare mellan andra människor. Det är något beteende jag fått med mig, omedvetet. Och jag har märkt att det är jag inte ensam om att ha. Många människor flyr in i omhändertagande av andra på olika sätt, för vi kan inte ta hand om oss själva till 100%. Jag känner mig ändå glad, för jag fick återigen liksom en liten snabb insikt i just min särart. Det har jag fått många gånger, både utifrån och inifrån och när det är sant, ja då blommar jag! Så det är definitivt något att förstärka och lägga ner mer tid och energi på. Det  jag tänkte på idag var att jag gillar ju verkligen att fotografera, och funderar på att lära mig lite mer om det, igen. För jag har glömt bort så mycket av det. Alla termer, de säger mig ingenting numera, får återhämta dessa kunskaper.

Känslorna har varit ganska så växlande de senaste dagarna, men det känns mest utvecklande. Inget konstigt utan en följd av allt som händer. När energierna är i omlopp som de är nu, så vore det konstigt om det inte vore omvälvande.

Åh, de senaste dagarna har jag sett fram så mycket till Ängsbacka och No Mind. Jag hoppas att det blir härligt. Det finns så mycket intressant och spännande att gå på. Jag ska försöka ta några behandlingar också, och bara tanken på att jag ska unna mig det här känns så rolig och härlig! YES!

Idag har det varit en speciell och mycket fin dag. Efter att ha varit iväg 5 dagar på en ganska rejält utmanande kurs landade jag idag och det var så skönt. Sorg och smärta från djupt inne i mig kom fram och det var så skönt och befriande. Äntligen. Det kändes inte lätt att släppa fram det på kursen, det är inte riktigt de energierna och jag kände mig inte trygg nog, nej inte alls. För mycket ego finns där fortfarande, tankar som blir till jobbiga känslor. Det är inte dåligt eller dumt, det bara är så, just nu. Men, det gjorde att jag väntade tills jag kom hem.

Innan jag vaknade i morse drömde jag märkliga och sorgliga drömmar…sen upp vid 20 i fem och kalldusch…japji och yoga och 62-minuters meditation. Underbart att bara vara och uppleva…så djupt. Äntligen…aaaaaaaaahhhh… andas och landas… i yogan kom drömmarna tillbaka som bilder och det var så skönt att gå rakt in i dem och äntligen få känna dem fullt ut. Komma åt gömda och blockerade energier…utan att förstå…bara sörja…släppa taget.

Resten av dagen har gått i slow motion. Klippte gräs och tvättade. Undersökte olika sätt att rena blodet och kroppen på. Både genom yoga och genom kost. Kände också en ny medvetenhet kring min stackars tunga. Tänk vad mycket det finns att inse och lära om och av vår så extremt intelligenta kropp. Jag blir så fascinerad så jag saknar ord. Och yoga, som innehåller så mycket djup kunskap om det här..det är en gåva och en ynnest att nu få lära mig mer.. Tyvärr har många års stress gjort att jag inte tar in kunskap som förr. Men, jag kan bara vara i det.. och lyssna på min kropp… börja låta mitt sinne hjälpa mig istället för att stjälpa mig…sätta upp goda mål och planera för att äntligen leva, inte bara existera..

Åkte ut till Charlotta och fick en massa olika växter, citronmeliss, oregano, aklejor och lavendel bland annat. Rabarberpaj och glass i solen….underbart. Härligt att prata och se…hur vi börjar leva som vi vill… så trögt det har känts ibland för oss båda men vi kan se så tydligt hur våra tankar har förändrats… och våra liv utifrån dem…

Söndag… slut på retreat och dags att kramas hej då med alla. Tom kom där helt plötsligt gående och jag kände en sådan glädje att se honom….min älskling! *glaaaad*

När vi lämnat av goa Petra i Norrköping åkte vi till Jimmy & brorsans restaurang och åt middag. Vegetarisk chilligryta serverad av trevlig servitris. En tant satt och drack rödvin och längtade efter glädje och gemenskap. Hon bodde egentligen i Texas sa hon och var på besök i Sverige men skulle tillbaka till USA i oktober. Ingen som vet hur det låg till med det.. i af saknade hon kontakt med människor… hon tyckte att Sverige var ett svårt land när det gällde att kommunicera med människor.

Jimmy kom in en sväng och vi pratade lite…han behöver kanske också vila upp sig lite? Nu vet jag ju ingenting om det…det enda jag vet är att folk springer som galningar i råttloppet…precis som Yogi Bhadjan sa. Och ingen fattar riktigt varför. Självklart intalar de sig att de vet…men, det kan de inte göra, för då skulle de sluta springa. I allafall verkade det som om han inte skulle jobba nu på ett tag. Jag hoppas att det blir bra, att  han får energi att spela gitarr och sjunga. Eller något annat som han känner sig levande i. Men, jag vet också att ibland vi människor inte alltid göra det som vi skulle må bra av. För automatiskt gör vi motsatsen…och flyr återigen in i våra välbekanta, förvirrande och uttröttande labyrinter…

Det blev dags att gå, vi var ganska trötta efter en tidig morgon. När jag gick förbi tanten sträckte hon ut handen till adjö och jag tog den. Hon var alldeles iskall och jag var alldeles varm. Jag sa att jag hoppas att det ska ändra sig snart. Ja, vi får hoppas det sa hon.

If you can’t see God in all, you can’t see God at all. Jag har hört det förut, men det blev så levande och så glädjefullt att höra Guru Dharam säga det. Så sant. Det är så magiskt att tänka på det. Visst kommer genast tankarna på polariteter och de ständiga dualiteter som finns. Olika balanser på så många olika plan och nivåer och sätt. Jag inser att jag bara ser och förstår en bråkdel av den otroligt intelligenta balansering som finns just nu på jorden. Och det gör mig extremt ödmjuk. Det som jag uppfattar kan delas upp i mikropartiklar och förändras på ett ögonblick. Allt kan byta sida och vibrera i en annan riktning och på en annan nivå. Vad vet jag om vad någon tänker och upplever? Det gör mig så extremt tacksam, över att få ana, just att jag inte vet, inte har en aning, utan bara kan känna acceptans, till allt och alla människor. Det är så jag ryser.

If you can’t see God in all, you can’t see God at all. Jag älskar den meningen. När vi har vandrat i våra medmänniskors mockasiner…tillräckligt länge…då finns det bara förståelse, acceptans och kärlek…allt kommer att bli ljust…

Känner en stor tacksamhet för denna häftiga och utmanande yogaretreat. Mycket att möta och lära. Det här kommer jag bära med mig framöver på många olika sätt. Vilka helt fantastiska kurskompisar också! Var och en på sitt sätt. Det är fortfarande en stress att våga lita på att allt blir bra och att möta så många nya personer på en gång, men well…just nu är det så. Imorgon är en annan dag.

Hur ska vi veta om motstånd är till för att skydda oss, eller om det är något att övervinna? Det kvittar nog, vilket det är. Det som spelar roll är hur det känns. Veckan har varit fridfull och vacker, med vissa osäkra inslag. Hur vet jag vad som är det bästa i olika situationer. Jag vet att det finns inget rätt eller fel, men ändå, jag vill gärna ge råd om en kortare väg till frid och medvetenhet än en längre. Men, det är ju inte upp till mig. Om en människa är inne på den långa vägen och envist “vet” hur det är, då har hon verkligen valt den vägen. Det kan jag nog acceptera. Även att det känns konstigt att se en annan människa gå igenom samma saker som jag gjorde för några år sedan. Då skulle jag vilja säga något klokt. Men, lyssnade jag då, nej inte speciellt. Jag tänkte bara, de förstår inte. Kanske är det precis vad hon tycker nu. Vad vet jag.

Jag behöver i vanlig ordning fokusera på mig själv. Mitt motstånd den här veckan har bland annat varit att jag behöver lita på att jag är OK även om jag inte kan vara med i alla sammanhang. Det är lätt att tro, att när andra vill ha mig med på en massa olika saker, att jag alltid behöver vara med. Men, det är inte sant. Nu vill jag förvisso vara med på det jag tänker på, för det ger mig så otroligt mycket glädje och utveckling. Men, tydligen behöver jag se att var jag än befinner mig, så är det exakt rätt plats. Jag kan aldrig befinna mig på fel plats.

Idag har jag också varit sjuk. Det känns inte helt bra att vara hemma från jobbet, nu är det andra dagen. Det hörs definitivt en röst då och då som undrar hur jag ska hinna med allt arbete som nu samlas på hög. Sen överröstas den av en hostattack, kanske som tur är.

Iaf, idag har jag svarat två kunder att jag ska ringa dem i morgon, så då kommer jag väl att vara frisk och det är ju bra, ja det är ju toppen (!)

Nu ikväll har jag städat ur lite av klädkammaren som höll på att svämma över av Hannahs och mina kläder. Oj oj. Men det kändes väldigt bra att skapa början till en ordning. För nej, helt klart blev det inte.

Jag började även titta på det första kapitlet i Yoga boken; “The Aquarian Teacher”. Det ser så spännande och intressant ut. Det lilla jag läst hittills känns helt rätt. Tänk att jag väldigt snart ska få fördjupa mig i detta! Riktigt fantastiskt!

Avslutningsvis beställde jag 3 vita skåp nu i kväll. Franska skåp med lite olika utseende. Ett vitrinskåp, en skänk och ett industriklädskåp (!). De ser fina ut alla tre, eller vad sägs?

Det var värst vilka olika storlekar bilderna hade. Det kanske jag får ta och fixa.

Men, nu ska jag strax somna med huvudet i yogaboken tror jag. God natt!