Truly mixed | heaven & earth 'n everything in between

Konstiga tider, saker och ting är så upp och ner.

Ena stunden känns allt klart och tydligt. Jag ser att ingenting behöver förändras. Jag känner inåt i min kropp och märker hur olika känslor  avlöser varann. De kommer, tonar bort och ersätts av något stickande, något dovt, något skärande eller något stingande och ibland är det helt lugnt överallt. Jag försöker att låta det vara, försöker att inte värdera det och inte förändra det. Det är svårt att förstå och det behöver jag kanske inte. Men, det jag undrar av och till, det är ju hur mycket som finns där. Hur mycket som fortfarande döljs och som ska upp. Lidande som skapar nytt lidande. Stress över att bidra till mer lidande. Acceptans och lättnad över att jag kan inte klara av allt själv. Jag får hjälp.

Igår var vi ute i trädgården och det var helt underbart väder. Vi klippte buskar och fräschade till på baksidan. Vi hann inte så jättelångt men en liten bit. Sen åkte vi och slängde återvinningsskräp. I garaget finns en massa grejer som ska slängas. Men, vi tar lite i taget. Återvinningsstationen för möbler och specialskräp är ändå inte öppen så sent på helgen.

När det var krattat i landet på baksidan såg jag en stor fet daggmask. Det gjorde mig glad, för det betyder ju näring. Och igår såg jag vårens första humla. Wow.. otroligt. Så blåsigt som det var igår. Kanske var det blåsten som väckte upp den, men på vår uteplats inne vid fönstret var det nog lite lugnare flygväder.

Hade problem med att ladda upp maskbilden…bildmappen verkade ha fått en urkonstig sökväg. En snabb googling hjälpte mig. Bara att gå till Settings > Miscellaneous och ställa in defaultsökvägen (igen?) så fungerade det.  Det fixade jag ju lätt som en plätt

Bloggen ser fortfarande ut som skräp. Men, jag har inte hittat något riktigt ok, så då får den väl se så här spretig och konstig ut, färg- och formmässigt.

De senaste 2 veckorna har varit intensiva och utmattande på ett plan och ganska passiva och i något besynnerligt varande på ett annat. För första gången i mitt liv nästan har mitt mående fått stå 100% i centrum. Bara det är ju besynnerligt i sig. Ett helande pågår. Är tacksam för all hjälp och stöd jag får i det här.

Många spännande och goda insikter har dykt upp mellan sorg, smärta, vrede och ovisshet. Har tänkt, åh, det där skulle jag vilja skriva ner, när något konstruktivt dykt upp i tankarna. Men jag har inte orkat få till det. Ska försöka prioritera mitt skrivande och egna görande ännu mer för att bli helare.

Helgens Bhaktiyoga var så fin och så kraftfull. Många smärtsamma känslor väcktes. Nästan så jag ville fly men jag stannade kvar. Det var ingen slump att det var just vi som samlats där. Vi var 21 personer. Mycket stark smärta fanns bland många av oss. Samma lidande på något sätt. Den kollektiva energin var så enormt stark.

Idag måndag fastnade jag totalt. Det kändes så hemskt. Jag kände att jag ville men inte kunde förlåta. Istället sjönk jag djupt ner i fördömande både av det som hänt och på någon nivå även av mig själv, för att jag inte kunde förlåta, för att jag var så fördömande. Oj oj oj. Vilka tankeloopar jag fastnade i.

Jag ringde till EM och fick hennes kloka, varma och klarsynta svar. Du kan inte förlåta. För du är inte där än. Du behöver helas och läkas mer. Och jag nästan skrattade i min förtvivlan för det var så självklart. Jag blev så lättad. Jag kunde välkomna mina fördömande, oförlåtande tankar och känslor. Ja, sådan är jag! Fördömande och har svårt att förlåta, idag den 4 april 2011! Och, det finns ingen som kräver att jag känna och uppleva något som inte finns där. Utom mina idealistiska tankar om hur det “borde” vara. Så helknäppt så jag måste åtminstone le lite åt det. I vanlig ordning är jag lite (lite !?) knäpp. Men, att få hjälp att se det var precis vad jag behövde då och där. Tack tack tack! Jag är så glad för att jag kan och får be om hjälp. Tänk vad mycket jag har att uppleva och lära!

Städar, slänger och sorterar på kontoret. Just i mellantid kändes det enormt trögt och jag är inte klar. Men, nu börjar jag skönja och känna ordning och ny energi. En väldigt skön känsla! Jag kommer nog aldrig bli pedant. Men, lite ordning och reda, ja det gör mig gott det!

För övrigt. Jag jobbar med mitt och låter andra jobba med sitt. I allafall som jag känner. Det känns ganska frigörande. Städning på kontoret blir som städning även av hjärnkontoret. Eller vilket kontor det nu är…

Vi vet det, de flesta av oss, hur viktigt det är med rymd. På alla sätt och vis. Runt omkring oss, bildligt och bokstavligt. Så om det inte finns rymd så får jag se till att det blir rymd. Balans är också något viktigt. Eller viktigt, det är ju en naturlag.

Livet har verkligen gått upp och ner och fram och tillbaka de sista dagarna.

Helgen som var innehöll en massa yoga eftersom det var kurshelg. Och även föreläsningar. Om mind och meditation. Jätteintressant. Fastän det handlade om att förstå rent intellektuellt så gav det mig ändå mycket även på andra plan. Nämligen, att det ibland är mörkt på vår vandring. Men, att det är bara fortsätta att gå, att försöka se det som är gott och sant. Darryl ritade upp några jätteenkla skisser som visade på hur det kan kännas och åtminstone jag kände igen mig jättemycket. T ex att innan vi mer medvetet påbörjar en andlig resa så kan vi må bättre och tycka att vi har ganska bra koll på saker och ting. Efter ett tag kan det kännas tvärtom, ungefär som att vi vet ingenting, varken ut eller in och att vi mår sämre. Då är det lätt att ge upp. Men, som jag tänker nu, vi har egentligen bara börjat ge oss in i oss själva. Och om vi inte har varit där förut kan det se ganska mörkt ut och det vi anar kan kännas väldigt skrämmande. Och faktiskt, även för den som sökt i trettio år och upplevt och upptäckt mycket kan mörkret fortfarande kännas lika svårt och skrämmande. Men, i mörkret finns ett fantastiskt ljus att upptäcka. Ljuset av vår själ!

Det blev liksom så lugnt och OK att det kan kännas mörkt ibland. Så är det för alla som vill något mer. Vilken utveckling det än handlar om, eget företagande, andligt sökande, att studera….kort sagt; allt lärande. Ibland är det tufft, men när vi övervinner det, ja då händer det något. Vi kommer över en tröskel. Ja, har läst om det i en massa böcker och tidningar. Men, att leva och uppleva det, slår ju allt. Det är lycka. Och lugn, för det ger en visshet. Ibland när det är trögt och jobbigt då är det lätt att misströsta, men bra att komma ihåg, att det är utveckling.

Idag har varit en så bra dag. Först lite frustration om hur jag ska ordna upp min tid. Men sen övergick dagen till att bara bli bättre och bättre och kanonbra.

En dag som övergick i stor tacksamhet. Över att Tom finns i mitt liv. Tänk att jag får ha denna kloka, fina människa i mitt liv. Över att prata med en god vän som precis varit i Indien och mår jättebra. Över att få ett klokt mail från Nina (för att inte tala om alla andra kloka och roliga mail hon skriver). Över att få vara med på en fantastisk telefonkonferens med kanonenergi. Känner att vi lever i en fantastisk tid med mycket kärlek. Så att även alla rädda människor kan våga.

Hann med Sat Kria 22 minuter, 4 dagen också. Puhhhh…

Det är konstiga dagar just nu. Det går verkligen upp och ner. Och det är ingen idé att hänvisa till tidigare känslor eller tankar. De är borta och kan till och med kännas overkliga och främmande bara ett par timmar senare. Samtidigt är det skönt att det känns helt ok att känna alla dessa känslor. För ett par år sedan hade det inte känts ok utan nästan tokigt.

På eftermiddagen klippte jag gräset och rensade bort alla vissna vinrankor. Hortensian fick också en nerklippning så det ser någorlunda höststädat ut i trädgården. En liten brunsvart fågel höll mig sällskap, eller ok den var nog egentligen intresserad av de nedfallna äpplena. Men det var lite mysigt för den var inte ett dugg rädd utan skuttade frimodigt omkring kring mina fötter. Söt liten en. Fotograferade den innan jag skulle gå in för kvällen men då blev den lite försiktig och hoppade iväg.

Nu ikväll cyklade jag ner på stan för jag skulle vara med på en meditation. Det var jätteskönt att komma ut och röra på sig i höstmörkret. Det var första gången jag var med där och det var ganska fint att göra meditationen. I min meditation fick jag se liksom en figur liknande döden kom in och satte sig i samma luftiga vackra lusthus som jag satt. Brunsvart kåpa med en huva som dolde huvudet. Så där satt vi och liksom väntade. Jag tänkte att jag ska inte forcera någonting. Det var inte otäckt på något sätt. Bara ett litet frågetecken om vad han gjorde där. Helt plötsligt kom han och satte sig mitt emot mig och tog av sig luvan och såg jättesnäll och glad ut. Lite som en tecknad disneyfigur först, men sedan blev han mer människoliknande. Jag fick känslan av att han var en del av mig, en del som jag kanske inte ville kännas vid, eller som jag inte riktigt visste om. Men som nu ville ha kontakt. Men så började jag tänka på vad vi diskuterat precis innan meditationen, att just nu är en speciell tid, manligt och kvinnligt kommer att förenas, det kvinnliga kommer att bli starkare och jag nämnde Mayakalendern, att vi idag går in i den 7 dagen, efter en lång natt. Och att det också innebär att höger och vänster hjärnhalva ska förenas liksom till en hjärna. Till en enhet. Och att det också handlar om det manliga och det kvinnliga. Så då undrade jag om det bara var min hjärna som konstruerat alltihop till en historia. Omöjligt att veta. Men så kom det in fler mindre “dödar”. De avtäckte sig ganska fort och ställde sig i en ring utmed det runda lusthusets väggar. Det var en massa barn, jättesöta och fina. Ganska tysta och lugna men glada och vänliga. Och de var också, allihop, delar av mig. Delar som jag inte sett eller vetat om. När jag sen hörde att det skulle finnas ett brev till mig någonstans, kanske vid sidan av mig såg jag det direkt, på min vänstra sida. Jag öppnade det och där stod det tydligt; Du är älskad. Återigen kom skeptikern fram och jag tyckte det kändes väl vackert och därför konstruerat. När vi fick berätta om vår meditation sa jag också att jag tvivlade. Och fick till svar att jag kanske inte skulle analysera så mycket utan bara ta emot det jag såg. Och visst ligger det mycket i det.

Lite senare på kvällen tänkte jag just på att tvivla och tro. Och att jag verkligen känner dessa båda känslor så starkt, som en dualitet. Men, precis som jag fick svar från E häromdagen. Alla tvivlar emellanåt. Förutom vårt eget tvivel som beror på det vi varit med om i livet finns det ju också ett stort kollektivt tvivel. Och eftersom det inte finns någon separation känner vi alla av dessa jobbiga känslor. Och om vi då har upplevt något som vi inte kunnat möta och hela, ja då triggas det tills vi kan möta det och hela det. Först då blir det tomt och lugnt. Längtar tills dess. För det är svårt och jobbigt att tvivla på det jag egentligen vill tro på och faktiskt också tror på. Men, i vanlig ordning, lidandet känns givetvis mest där vi är som känsligast. Och livet vill att vi ska lära och läka. Men, ikväll fick jag en god känsla av att det är dags att omfamna både troende och tvivlande. Jag accepterar att det finns i mig.

Upp vid 6 för morgonyoga. Inte full Sahdana dock. Kände att det fick räcka med bara ett pass och det var väldigt skönt. Plockade ut ett pass bland alla papper som jag tagit på Ulrikas pass. Nu är jag glad att jag har alla dem att välja på. Visserligen finns det flera pass i boken och jag ska ta mig tid att se om det är samma som på pappren eller om det är olika, men idag tog jag iallafall ett pass mot negativitet. Ett ganska kort men skönt pass. 40 minuters yoga bara. Eftersom jag tog fram det med morgontrötta ögon såg jag inte från början hur kort det var, för då hade  jag ju med fördel kunnat börja med några uppvärmningsövningar. Men, nu fick det bli så. Och så avslutning med Ek Ong Kar. Skönt.

Började sen plantera växterna. Citronmelissen och Oreganon fick sin plats i två stora krukor. Tycker att det blev jättebra. Det luktar så underbart om Citronmelissen, friskt och citronigt. En vinröd akleja fick sin plats vid lilla skulpturen och en annan i landet med de andra aklejorna.

Pratade med Eva och kanske kommer hon upp en sväng i morgon, kanske inte. Hon undrade om vi skulle med till Dalarna i midsommar och först sa jag spontant nej. Men, sen började jag ändå klura. Vi får se. Det kan ju vara jättefint faktiskt. Speciellt om vädret är fint.

Sen ett prat med Karin och vi delade lite av våra erfarenheter kring livet. Det är så fint, att nästan alla människor jag nu kommer i kontakt med håller på att förändra sina liv i en riktning som just de längtat efter. Karin hade precis fått tag i en ny lägenhet och ser fram emot nystart i den. Härligt.

Planterade nästan klart, tog en snabbdusch och ner till “kontoret” för deekshaträff. Vi blev “bara” 3 stycken vilket verkligen inte var så bara. Karin hade med sig en jättefin meditation som vi gjorde. Den var kraftfull och avslappnande på samma gång. Pampig musik, hjärtslag, åska och havsvågor som tillsammans med husets vibrerande och skakande varje gång en buss åkte förbi på gatan utanför gjorde det extra speciellt. Emellanåt kvittrade fåglarna utanför och vi befann oss mitt i denna blandning, i stillhet. Det var häftigt.

Vi gav varandra deeksha och hade en kort stunds vila på det. Lite prat om olika perspektiv på saker och ting. Alltid intressant. Lena anmälde sig också som min första yogaelev i höst! Wow, tänk va! Yihooo…jag som börjat fundera i de banorna. Vad glad jag blir!!!

På vägen ner till deekshan pratade jag lite snabbt med Harry, frågade om han ville följa med till mormor och morfar på torsdag. Men han åker ju till London redan i morgon på anställningsintervju. Känner vemod och lite förundran. Tänk att lille Harry gör det. Men han är ju inte så liten längre. Även att han på något sätt alltid kommer att vara mitt lilla barn. Han tar sig fram i här i världen på sitt sätt och jag känner mig så stolt. För han lyssnar mycket till sitt eget hjärta och huvud. Klokare än mig och sin omvärld många gånger. När vi andra fastnar i våra olika egon och tror att vissa saker är så viktiga så ser jag hur road han blir och tycker att vi är verkligen roliga.

Idag har det varit en speciell och mycket fin dag. Efter att ha varit iväg 5 dagar på en ganska rejält utmanande kurs landade jag idag och det var så skönt. Sorg och smärta från djupt inne i mig kom fram och det var så skönt och befriande. Äntligen. Det kändes inte lätt att släppa fram det på kursen, det är inte riktigt de energierna och jag kände mig inte trygg nog, nej inte alls. För mycket ego finns där fortfarande, tankar som blir till jobbiga känslor. Det är inte dåligt eller dumt, det bara är så, just nu. Men, det gjorde att jag väntade tills jag kom hem.

Innan jag vaknade i morse drömde jag märkliga och sorgliga drömmar…sen upp vid 20 i fem och kalldusch…japji och yoga och 62-minuters meditation. Underbart att bara vara och uppleva…så djupt. Äntligen…aaaaaaaaahhhh… andas och landas… i yogan kom drömmarna tillbaka som bilder och det var så skönt att gå rakt in i dem och äntligen få känna dem fullt ut. Komma åt gömda och blockerade energier…utan att förstå…bara sörja…släppa taget.

Resten av dagen har gått i slow motion. Klippte gräs och tvättade. Undersökte olika sätt att rena blodet och kroppen på. Både genom yoga och genom kost. Kände också en ny medvetenhet kring min stackars tunga. Tänk vad mycket det finns att inse och lära om och av vår så extremt intelligenta kropp. Jag blir så fascinerad så jag saknar ord. Och yoga, som innehåller så mycket djup kunskap om det här..det är en gåva och en ynnest att nu få lära mig mer.. Tyvärr har många års stress gjort att jag inte tar in kunskap som förr. Men, jag kan bara vara i det.. och lyssna på min kropp… börja låta mitt sinne hjälpa mig istället för att stjälpa mig…sätta upp goda mål och planera för att äntligen leva, inte bara existera..

Åkte ut till Charlotta och fick en massa olika växter, citronmeliss, oregano, aklejor och lavendel bland annat. Rabarberpaj och glass i solen….underbart. Härligt att prata och se…hur vi börjar leva som vi vill… så trögt det har känts ibland för oss båda men vi kan se så tydligt hur våra tankar har förändrats… och våra liv utifrån dem…

Söndag… slut på retreat och dags att kramas hej då med alla. Tom kom där helt plötsligt gående och jag kände en sådan glädje att se honom….min älskling! *glaaaad*

När vi lämnat av goa Petra i Norrköping åkte vi till Jimmy & brorsans restaurang och åt middag. Vegetarisk chilligryta serverad av trevlig servitris. En tant satt och drack rödvin och längtade efter glädje och gemenskap. Hon bodde egentligen i Texas sa hon och var på besök i Sverige men skulle tillbaka till USA i oktober. Ingen som vet hur det låg till med det.. i af saknade hon kontakt med människor… hon tyckte att Sverige var ett svårt land när det gällde att kommunicera med människor.

Jimmy kom in en sväng och vi pratade lite…han behöver kanske också vila upp sig lite? Nu vet jag ju ingenting om det…det enda jag vet är att folk springer som galningar i råttloppet…precis som Yogi Bhadjan sa. Och ingen fattar riktigt varför. Självklart intalar de sig att de vet…men, det kan de inte göra, för då skulle de sluta springa. I allafall verkade det som om han inte skulle jobba nu på ett tag. Jag hoppas att det blir bra, att  han får energi att spela gitarr och sjunga. Eller något annat som han känner sig levande i. Men, jag vet också att ibland vi människor inte alltid göra det som vi skulle må bra av. För automatiskt gör vi motsatsen…och flyr återigen in i våra välbekanta, förvirrande och uttröttande labyrinter…

Det blev dags att gå, vi var ganska trötta efter en tidig morgon. När jag gick förbi tanten sträckte hon ut handen till adjö och jag tog den. Hon var alldeles iskall och jag var alldeles varm. Jag sa att jag hoppas att det ska ändra sig snart. Ja, vi får hoppas det sa hon.

If you can’t see God in all, you can’t see God at all. Jag har hört det förut, men det blev så levande och så glädjefullt att höra Guru Dharam säga det. Så sant. Det är så magiskt att tänka på det. Visst kommer genast tankarna på polariteter och de ständiga dualiteter som finns. Olika balanser på så många olika plan och nivåer och sätt. Jag inser att jag bara ser och förstår en bråkdel av den otroligt intelligenta balansering som finns just nu på jorden. Och det gör mig extremt ödmjuk. Det som jag uppfattar kan delas upp i mikropartiklar och förändras på ett ögonblick. Allt kan byta sida och vibrera i en annan riktning och på en annan nivå. Vad vet jag om vad någon tänker och upplever? Det gör mig så extremt tacksam, över att få ana, just att jag inte vet, inte har en aning, utan bara kan känna acceptans, till allt och alla människor. Det är så jag ryser.

If you can’t see God in all, you can’t see God at all. Jag älskar den meningen. När vi har vandrat i våra medmänniskors mockasiner…tillräckligt länge…då finns det bara förståelse, acceptans och kärlek…allt kommer att bli ljust…

Känner en stor tacksamhet för denna häftiga och utmanande yogaretreat. Mycket att möta och lära. Det här kommer jag bära med mig framöver på många olika sätt. Vilka helt fantastiska kurskompisar också! Var och en på sitt sätt. Det är fortfarande en stress att våga lita på att allt blir bra och att möta så många nya personer på en gång, men well…just nu är det så. Imorgon är en annan dag.

Hur ska vi veta om motstånd är till för att skydda oss, eller om det är något att övervinna? Det kvittar nog, vilket det är. Det som spelar roll är hur det känns. Veckan har varit fridfull och vacker, med vissa osäkra inslag. Hur vet jag vad som är det bästa i olika situationer. Jag vet att det finns inget rätt eller fel, men ändå, jag vill gärna ge råd om en kortare väg till frid och medvetenhet än en längre. Men, det är ju inte upp till mig. Om en människa är inne på den långa vägen och envist “vet” hur det är, då har hon verkligen valt den vägen. Det kan jag nog acceptera. Även att det känns konstigt att se en annan människa gå igenom samma saker som jag gjorde för några år sedan. Då skulle jag vilja säga något klokt. Men, lyssnade jag då, nej inte speciellt. Jag tänkte bara, de förstår inte. Kanske är det precis vad hon tycker nu. Vad vet jag.

Jag behöver i vanlig ordning fokusera på mig själv. Mitt motstånd den här veckan har bland annat varit att jag behöver lita på att jag är OK även om jag inte kan vara med i alla sammanhang. Det är lätt att tro, att när andra vill ha mig med på en massa olika saker, att jag alltid behöver vara med. Men, det är inte sant. Nu vill jag förvisso vara med på det jag tänker på, för det ger mig så otroligt mycket glädje och utveckling. Men, tydligen behöver jag se att var jag än befinner mig, så är det exakt rätt plats. Jag kan aldrig befinna mig på fel plats.