När jag inte ser, när jag är i en blind punkt av mig själv, eller hur jag ska uttrycka det. Då är jag glad för alla verktyg som jag fått lära mig från andra visa människor som i olika avseenden har gått före mig och delar med sig av sin visdom och kunskap. För att inte se, är att vara i en slags obalans. Ibland kan jag bara se att jag inte ser. Inse att jag inte ser in, i mig själv.
Ibland är det svårt att stanna upp, andas och se. De där gamla tankemönstren är så styrande och just när jag inte tycker att jag kan se så går jag automatiskt in i dem istället för att gå in i mitt innersta och ta kontakt. Sinnet vill gärna skapa ett litet drama, kanske inte ett stort, men ett litet, det är väl okej, bara ett litet, litet minidrama. Det är ändå lite komiskt att se, dessa fantasifulla små tragedier som kan utspela sig på olika scener och på olika nivåer. Men, till slut känns det verkligen uttjatat. Till och med sinnet tröttnar på det och vill ha något annat. Sinnet vill ha frid. Det blir sakta, sakta lugnt och fridfullt. Det har insett hur underbart det är att få vila i stillheten. Att inte reagera, inte agera på alla tankar som kommer. Någon iakttar med kärlek allt som händer. Någon känner en djup, fridfull glädje i grunden.
Men, det jag egentligen tänkte på, det var behov, att uttrycka sina behov. Bara som en parentes, vad konstigt det är att ibland skriver jag om saker som jag inte alls tänkt skriva om, som det ovan. Och ibland villar jag bort mig, tappar tråden… men..ja, så är det. Just nu. Uppenbarligen.
Det som hände idag, var lite som en följd av mina tankar från igår. Det handlade om självömkan och hur lätt det är att istället för att uttrycka sina behov, fastna och stå och stampa och sen ge upp och fly i en annan riktning. Med en omedveten tanke om att “det här funkar ju inte”. Ungefär “Ingen kan förstå mig” eller “ingen vill förstå mig”, vilket ju speglar min inre hjälplöshet och oförståelse, av mig själv. För åtminstone jag har så svårt ibland att se vad jag behöver, att uttrycka det och att sen stå fast vid det och antingen ta emot det från någon annan eller ge det till mig själv. Båda sätten är ju oftast fullt möjliga. Istället är det lätt att fly från denna svajiga osäkra känsla in i ett anklagande. Antingen av själva situationen, eller den eller de personer som är inblandade. På ett medvetet plan är det enkelt. Nästan alla självhjälpsböcker handlar ju om att se och uttrycka sina behov. Men, att gå från teori till praktik tycker åtminstone jag ibland, det är som att gå på slak lina. Superjobbigt svårt. För jag tror att jag riskerar att förlora något, mitt egos inbillade känsla av kontroll bland annat.
Idag beslöt jag mig viljemässigt att försöka göra tvärtom. Jag uttryckte mina behov, eller det brukar jag numera försöka göra så det var inte det som var tvärtom. Tvärtom var faktiskt att jag sen ärligt och uppriktigt frågade T vad han behövde just nu. För jag såg mig själv och hur lätt jag har att bara trampa på och inbilla mig att det är mod, ta för givet att jag vet. När det istället är mycket modigare och självklart svårare att stanna kvar och uppriktigt bli ödmjuk för den människa som sitter mitt emot mig. För vissa delar av mig vill ju tycka att han är ändå den som har gjort fel. (jovisst, det är ibland väldigt lättköpt, det tror jag alla som blivit sårade på något sätt kan känna igen sig i?). Men, jag är glad över att jag gjorde det. Att uppriktigt fråga en annan människa vad den behöver och sen se om jag kan ge det på något sätt. Kanske ge en liten bit. Det är ju som att ge sig själv något. Då får Oneness en starkare innebörd. När jag ger något som en annan människa verkligen behöver då får jag det direkt tillbaka. När jag vågar visa kärlek får jag kärlek. Utan dröjsmål!
Det är alltid inte helt lätt för mig som är ovan. För jag menar inte den här underbara enkla kärleken, lycksaligheten tillsammans med vänner som det aldrig varit någon konflikt med. Utan jag menar en riktigt nära relation, den som ofta är allra svårast. Till sin sambo/man, sina barn kanske, sin mamma och sin pappa. Det är svårt, åtminstone för mig. Att vara den som börjar. Ofta har jag tänkt, varför är det alltid jag som måste börja. Men i teorin har jag länge sett hur självklart det är. Vi som lever nu, vi har kommit till världen för att just börja. Vi behöver hitta vår vilja, vi behöver mod för att våga och sen visa det vi verkligen vill. Det vi behöver, ja det kan vi lita till 100% på att någon annan också behöver. Vill vi ge det? Vill vi ge oss själva det, vill vi ge någon annan vad den personen verkligen behöver. Pallar vi att fråga, vad behöver du just nu?
2011 är ju “the year of the sage warrior”. Det är så tydligt så det går inte att missa.
Det går inte att låtsas eller spela för då faller det snart sönder och olika destruktiva känslor kommer istället, som ett brev på posten. Men förvisso, då är det ju de som ska upp och bli belysta. Ingen big deal egentligen, fast det kan kännas som om det är det. Jag känner att jag behöver stilla mig, lita fullständigt på att allt, precis allt, är precis som det ska. Även det jag inte ser och förstår. De som har gått igenom mycket svårare trauman än jag (jo, vet att det är dumt att jämföra men ändå som en slags inspiration) har klarat det. Det inspirerar mig som sagt, och jag ser att det är precis, exakt nu som jag skapar framtiden.
Jag ser på mina händer, sätter dem i bönemudra. Andas i stillheten, känner kontakten och tackar universum och det Gudomliga för allting.
