Truly mixed | heaven & earth 'n everything in between

Ofta ofta är jag så förundrad över vilket otroligt underbart liv jag har. Vad jag varje dag får se och uppleva. Och alla fantastiska goda, fina helt underbara vänner jag har. Jag tänker att jag har det nog bäst i hela världen. Jag känner mig så lyckligt lottad. Och så vanlig på något sätt. Alla mina upplevelser går utifrån något schema som psykologiskt intresserade och insatta har noterat för hur länge sedan som helst (ungefär chock – reaktion – bearbetning – nyorientering). Men, som sagt för mig är det mina upplevelser och därför är de fantastiska för mig. Eller fantastiska.. det är ju inte alltid fantastiskt att uppleva smärta gång på gång, fastna i den och låta sinnet ta över och återuppleva den med allt vad det innebär, att skapa och omskapa. Men jag kan be om hjälp! Och som jag skrivit tidigare. Jag får så mycket hjälp! Ibland är också själva vetskapen om att jag kan och får be om hjälp tillräckligt för att jag själv tar mig vidare i stunden, att jag kan se och använda alla verktyg som finns. Även när vi inte har direktkontakt lyfter ni mig just genom att ni finns. Ni är de bästa vänner, på jorden och i himmelen och mittemellan!

Helgens Bhaktiyoga var så fin och så kraftfull. Många smärtsamma känslor väcktes. Nästan så jag ville fly men jag stannade kvar. Det var ingen slump att det var just vi som samlats där. Vi var 21 personer. Mycket stark smärta fanns bland många av oss. Samma lidande på något sätt. Den kollektiva energin var så enormt stark.

Idag måndag fastnade jag totalt. Det kändes så hemskt. Jag kände att jag ville men inte kunde förlåta. Istället sjönk jag djupt ner i fördömande både av det som hänt och på någon nivå även av mig själv, för att jag inte kunde förlåta, för att jag var så fördömande. Oj oj oj. Vilka tankeloopar jag fastnade i.

Jag ringde till EM och fick hennes kloka, varma och klarsynta svar. Du kan inte förlåta. För du är inte där än. Du behöver helas och läkas mer. Och jag nästan skrattade i min förtvivlan för det var så självklart. Jag blev så lättad. Jag kunde välkomna mina fördömande, oförlåtande tankar och känslor. Ja, sådan är jag! Fördömande och har svårt att förlåta, idag den 4 april 2011! Och, det finns ingen som kräver att jag känna och uppleva något som inte finns där. Utom mina idealistiska tankar om hur det “borde” vara. Så helknäppt så jag måste åtminstone le lite åt det. I vanlig ordning är jag lite (lite !?) knäpp. Men, att få hjälp att se det var precis vad jag behövde då och där. Tack tack tack! Jag är så glad för att jag kan och får be om hjälp. Tänk vad mycket jag har att uppleva och lära!

Livet har verkligen gått upp och ner och fram och tillbaka de sista dagarna.

Helgen som var innehöll en massa yoga eftersom det var kurshelg. Och även föreläsningar. Om mind och meditation. Jätteintressant. Fastän det handlade om att förstå rent intellektuellt så gav det mig ändå mycket även på andra plan. Nämligen, att det ibland är mörkt på vår vandring. Men, att det är bara fortsätta att gå, att försöka se det som är gott och sant. Darryl ritade upp några jätteenkla skisser som visade på hur det kan kännas och åtminstone jag kände igen mig jättemycket. T ex att innan vi mer medvetet påbörjar en andlig resa så kan vi må bättre och tycka att vi har ganska bra koll på saker och ting. Efter ett tag kan det kännas tvärtom, ungefär som att vi vet ingenting, varken ut eller in och att vi mår sämre. Då är det lätt att ge upp. Men, som jag tänker nu, vi har egentligen bara börjat ge oss in i oss själva. Och om vi inte har varit där förut kan det se ganska mörkt ut och det vi anar kan kännas väldigt skrämmande. Och faktiskt, även för den som sökt i trettio år och upplevt och upptäckt mycket kan mörkret fortfarande kännas lika svårt och skrämmande. Men, i mörkret finns ett fantastiskt ljus att upptäcka. Ljuset av vår själ!

Det blev liksom så lugnt och OK att det kan kännas mörkt ibland. Så är det för alla som vill något mer. Vilken utveckling det än handlar om, eget företagande, andligt sökande, att studera….kort sagt; allt lärande. Ibland är det tufft, men när vi övervinner det, ja då händer det något. Vi kommer över en tröskel. Ja, har läst om det i en massa böcker och tidningar. Men, att leva och uppleva det, slår ju allt. Det är lycka. Och lugn, för det ger en visshet. Ibland när det är trögt och jobbigt då är det lätt att misströsta, men bra att komma ihåg, att det är utveckling.

Idag har varit en så bra dag. Först lite frustration om hur jag ska ordna upp min tid. Men sen övergick dagen till att bara bli bättre och bättre och kanonbra.

En dag som övergick i stor tacksamhet. Över att Tom finns i mitt liv. Tänk att jag får ha denna kloka, fina människa i mitt liv. Över att prata med en god vän som precis varit i Indien och mår jättebra. Över att få ett klokt mail från Nina (för att inte tala om alla andra kloka och roliga mail hon skriver). Över att få vara med på en fantastisk telefonkonferens med kanonenergi. Känner att vi lever i en fantastisk tid med mycket kärlek. Så att även alla rädda människor kan våga.

Hann med Sat Kria 22 minuter, 4 dagen också. Puhhhh…

Idag är det onsdag och ikväll ska vi göra en utflykt till Omberg. Södra Omberg vid Hjässan. Ser fram emot. Det är så vackert där vid Vättern, alltid olika färger och scenerier. För att inte tala om energin. Magiskt.

Idag var jag uppe vid 7 och gjorde ett yogapass för de 10 kropparna. Väldigt skönt. De 10 kropparna är följande;

Soul Body
Negative Mind
Positive Mind
Neutral Mind
Physical Body
Arc Line
Auric Body
Pranic Body
Subtle Body
Radiant Body

Ek Ong Kar som mantra efter passet. Skönt och kraftfullt.

Nu ska jag plugga lite yoga en stund och sen gå ut och göra klart min igår påbörjade plantering av växterna som jag fick av Charlotta i måndags. Det är bara Lavendeln som ännu inte fått plats i vare sig kruka eller land.

Uppdatering kväll; Omberg, mysig kväll med mysiga vänner. Mycket trevligt att träffa Håkan, det var länge sen. Han är en sån god människa tycker jag. Självklart supertrevligt att träffa alla övriga. Känner mig glad över att få ha så fina goa vänner. Vi sjöng för Iss som fyller 30 i morgon. Får känslan av att det kommer att hända så mycket fint i hennes liv snart. Får många ljusa fina tankar. Vädret var underbart vackert även om det blev kyligt framåt kvällen. Hjässan på Omberg är en fantastisk plats med verkligen storslagen utsikt. Jag vill dit snart igen. Nästa gång vill jag vandra omkring lite också. Vara ännu mer i naturen. Som avslutning åkte vi ner till Stocklycke hamn och kikade. Superhärligt, solen sken och det var skönt att bara vara. Sen in till Ödeshög och lämnade av Iss som nu ska fira i omgångar framöver.

Idag har det varit en speciell och mycket fin dag. Efter att ha varit iväg 5 dagar på en ganska rejält utmanande kurs landade jag idag och det var så skönt. Sorg och smärta från djupt inne i mig kom fram och det var så skönt och befriande. Äntligen. Det kändes inte lätt att släppa fram det på kursen, det är inte riktigt de energierna och jag kände mig inte trygg nog, nej inte alls. För mycket ego finns där fortfarande, tankar som blir till jobbiga känslor. Det är inte dåligt eller dumt, det bara är så, just nu. Men, det gjorde att jag väntade tills jag kom hem.

Innan jag vaknade i morse drömde jag märkliga och sorgliga drömmar…sen upp vid 20 i fem och kalldusch…japji och yoga och 62-minuters meditation. Underbart att bara vara och uppleva…så djupt. Äntligen…aaaaaaaaahhhh… andas och landas… i yogan kom drömmarna tillbaka som bilder och det var så skönt att gå rakt in i dem och äntligen få känna dem fullt ut. Komma åt gömda och blockerade energier…utan att förstå…bara sörja…släppa taget.

Resten av dagen har gått i slow motion. Klippte gräs och tvättade. Undersökte olika sätt att rena blodet och kroppen på. Både genom yoga och genom kost. Kände också en ny medvetenhet kring min stackars tunga. Tänk vad mycket det finns att inse och lära om och av vår så extremt intelligenta kropp. Jag blir så fascinerad så jag saknar ord. Och yoga, som innehåller så mycket djup kunskap om det här..det är en gåva och en ynnest att nu få lära mig mer.. Tyvärr har många års stress gjort att jag inte tar in kunskap som förr. Men, jag kan bara vara i det.. och lyssna på min kropp… börja låta mitt sinne hjälpa mig istället för att stjälpa mig…sätta upp goda mål och planera för att äntligen leva, inte bara existera..

Åkte ut till Charlotta och fick en massa olika växter, citronmeliss, oregano, aklejor och lavendel bland annat. Rabarberpaj och glass i solen….underbart. Härligt att prata och se…hur vi börjar leva som vi vill… så trögt det har känts ibland för oss båda men vi kan se så tydligt hur våra tankar har förändrats… och våra liv utifrån dem…

Söndag… slut på retreat och dags att kramas hej då med alla. Tom kom där helt plötsligt gående och jag kände en sådan glädje att se honom….min älskling! *glaaaad*

När vi lämnat av goa Petra i Norrköping åkte vi till Jimmy & brorsans restaurang och åt middag. Vegetarisk chilligryta serverad av trevlig servitris. En tant satt och drack rödvin och längtade efter glädje och gemenskap. Hon bodde egentligen i Texas sa hon och var på besök i Sverige men skulle tillbaka till USA i oktober. Ingen som vet hur det låg till med det.. i af saknade hon kontakt med människor… hon tyckte att Sverige var ett svårt land när det gällde att kommunicera med människor.

Jimmy kom in en sväng och vi pratade lite…han behöver kanske också vila upp sig lite? Nu vet jag ju ingenting om det…det enda jag vet är att folk springer som galningar i råttloppet…precis som Yogi Bhadjan sa. Och ingen fattar riktigt varför. Självklart intalar de sig att de vet…men, det kan de inte göra, för då skulle de sluta springa. I allafall verkade det som om han inte skulle jobba nu på ett tag. Jag hoppas att det blir bra, att  han får energi att spela gitarr och sjunga. Eller något annat som han känner sig levande i. Men, jag vet också att ibland vi människor inte alltid göra det som vi skulle må bra av. För automatiskt gör vi motsatsen…och flyr återigen in i våra välbekanta, förvirrande och uttröttande labyrinter…

Det blev dags att gå, vi var ganska trötta efter en tidig morgon. När jag gick förbi tanten sträckte hon ut handen till adjö och jag tog den. Hon var alldeles iskall och jag var alldeles varm. Jag sa att jag hoppas att det ska ändra sig snart. Ja, vi får hoppas det sa hon.

If you can’t see God in all, you can’t see God at all. Jag har hört det förut, men det blev så levande och så glädjefullt att höra Guru Dharam säga det. Så sant. Det är så magiskt att tänka på det. Visst kommer genast tankarna på polariteter och de ständiga dualiteter som finns. Olika balanser på så många olika plan och nivåer och sätt. Jag inser att jag bara ser och förstår en bråkdel av den otroligt intelligenta balansering som finns just nu på jorden. Och det gör mig extremt ödmjuk. Det som jag uppfattar kan delas upp i mikropartiklar och förändras på ett ögonblick. Allt kan byta sida och vibrera i en annan riktning och på en annan nivå. Vad vet jag om vad någon tänker och upplever? Det gör mig så extremt tacksam, över att få ana, just att jag inte vet, inte har en aning, utan bara kan känna acceptans, till allt och alla människor. Det är så jag ryser.

If you can’t see God in all, you can’t see God at all. Jag älskar den meningen. När vi har vandrat i våra medmänniskors mockasiner…tillräckligt länge…då finns det bara förståelse, acceptans och kärlek…allt kommer att bli ljust…

Känner en stor tacksamhet för denna häftiga och utmanande yogaretreat. Mycket att möta och lära. Det här kommer jag bära med mig framöver på många olika sätt. Vilka helt fantastiska kurskompisar också! Var och en på sitt sätt. Det är fortfarande en stress att våga lita på att allt blir bra och att möta så många nya personer på en gång, men well…just nu är det så. Imorgon är en annan dag.